Krönika
Integration
16 oktober 2019 kl 05:00

Integration kräver att vi börjar våga ta ställning

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör och bloggare

Det här är en opinionstext

Alla är överens om att integrationen måste bli bättre, exakt hur det ska gå till är desto svårare. Frågan om omskärelse visar att integrationsdebatten är full av målkonflikter. Men det är där vi måste börja. 

”Vi måste bli bättre på integration!” är en vanlig refräng i svensk politik. Alla håller uppenbarligen med, men det är i regel desto svårare för folk att förklara vad de menar. Att säga att svensken är bra på att hylla integration i teorin men desto sämre på att genomföra den i praktiken är knappast en underdrift.

Det finns många skäl till att det ser ut så. När något är så allmänt att ”alla” kan hålla med är det för att orden eller fraserna tömts på innehåll. Det finns i princip ingen svensk som inte håller med om uttalandet ”frihet är bra”, men det betyder knappast att det finns någon fantastisk samsyn om de svåra frågorna; hur man väljer att definiera frihet skiljer sig som bekant enormt mellan olika personer och partier. Ju närmare vi kommer att kunna prata om integration som något annat än en bön eller en magisk besvärjelse, desto mer kontroverser kommer vi att introducera. Djävulen bor i detaljerna, som det heter.

Låt mig börja med en potentiell kontrovers. När vi talar om integration bör vi fundera på om begreppet handlar om individer eller grupper. Det liberala (i vid bemärkelse) synsättet har allt som oftast utgått ifrån att människor är just individer i främsta hand och fattar alla sina beslut på individuell basis, och att kulturer och grupptillhörigheter bara bildar en sorts fond ur vilken individen hämtar en del kulturella vanor eller matmässiga preferenser. Det är ingen en slump att Centerpartiet – som just profilerat sig i frågan fri invandring – är partiet som gör en sak av att förbjuda manlig omskärelse, utifrån argumentet att detta inkräktar på barnets individuella rättigheter. Det argumentet är inte fel, men det missar att även de mest sekulära muslimerna i världen kan vara för traditionen av helt andra skäl. De kan hävda – och har hävdat – gruppens rätt att bevara sin egen sammanhållning över generationerna.

Dessa argument är uppenbarligen svåra att köpa för många ideologiskt övertygade liberaler, och fram tills nyligen var det ingen som kom på tanken att svenskar i sig skulle kunna vara en ”grupp” i någon liknande bemärkelse. När väl vissa svenskar började bli riktigt arga över inställda luciatåg eller skolledningar som tyckte att man borde stryka ”Den blomstertid nu kommer” var andra ofta helt oförstående; Vad var ens problemet med att slopa dessa saker? Vilka individuella rättigheter var det egentligen som trampades på? Var inte dessa gubbar och gummor bara sura över att det plötsligt gick invandrare i skolan?

Nja. Jag är personligen en av dem som kan bli arg över idén att inte fira skolavslutning med gamla psalmer i kyrkan. Inte för att jag tror att det vaccinerar mot helveteselden, utan för att jag helt enkelt tror att det finns ett egenvärde i att bevara en säregen sorts kedja mellan generationerna; det är vetskapen om att ens föräldrar och farföräldrar sjungit samma sånger, och att ens egna barn kommer att sjunga dem, som folk värnar.

Omskärelse representerar för många exakt samma sak, av exakt samma skäl. Principiella argument om individuella rättigheter till sin egen kropp eller religionsfrihet i all ära, men innan man bröstar upp sig med dessa bör man ta sig en funderare på om de invandrare man tagit in, eller ens resten av mänskligheten, håller med om resonemanget. Vad gör man om de tycker att gruppen i vissa fall faktiskt trumfar individen?

Sokrates sa ju som bekant att det enda jag vet är att jag ingenting vet. Hans insikt vore verkligen på sin plats hos många politiker i dag. Det är först när vi lägger ut alla de målkonflikter och resonemang vi faktiskt aldrig tänkt att ta ställning inför som debatten om integrationens vara eller inte vara kan börja röra sig framåt på riktigt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 16 oktober 2019 kl 05:00

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör och bloggare