Inte ens polisen i Uppsala är ju trygg längre

Uppsala har figurerat i nyheterna en hel del senaste tiden. Det har handlat om allt ifrån skottlossning på centrala Sankt Olofsgatan (där jag själv går förbi i princip varje dag), till den ökade otryggheten för kvinnor och unga tjejer, där färre och färre vågar gå ut ensamma eller på kvällen.

Det har blåst upp till kontrovers, bland annat på grund av att Ebba Busch Thor (KD) skrev en debattartikel i Aftonbladet om läget i staden. Som vanligt – tyvärr! - blev resultatet att debatten mest kom att handla om att märka ord och den exakta innebörden av olika termer. Som om detta på något vis skulle ändra verkligheten.

Hade ungdomsjouren i Uppsala verkligen uppmanat unga tjejer att inte gå ensamma på stan ens på dagtid, eller hade de bara uppmanat tjejerna att fundera på att inte göra det för att öka känslan av trygghet?

På ett plan är det absurt att vuxna, tänkande människor ägnar sig åt den här sortens hårklyveri i en situation som var och envar måste erkänna är mycket allvarlig. Men å andra sidan är det också förståeligt; det verkar helt enkelt inte finnas något alternativ till att slåss om de små frågorna; om ord och andemeningar. De stora frågorna är helt enkelt för enorma.

I skrivande stund befinner sig Uppsalapolisen i stabsläge, efter att man mottagit upprepade hot. Det finns inga skäl att inte ta dessa hot på allvar; i november 2017 kastades exempelvis en handgranat mot poliser på väg hem från jobbet. Turen var framme och ingen skadades, men det hade kunnat sluta mycket illa.

Vem vaktar alltså väktarna? Möjligheterna att säkra tryggheten för unga tjejer i Uppsala ser dystra ut i ett läge där inte ens polismyndigheten kan säkra sin egen trygghet. Statens våldsmonopol håller sakta men säkert på att urlakas, och staten och myndigheterna lämnar ett vakuum efter sig som tyvärr kan fyllas av nästan vad som helst. Det verkar dock saknas ett reellt krismedvetande bland våra politiker, för situationen är i realiteten allvarligare än att polisen inte klarar av sin uppgift. Snarare är det så att nästan alla delar av samhällets beredskap håller på att gå sönder samtidigt.

Borde vi inte få till lagändringar som gör det lättare att bura in folk, och öka tryggheten på det viset? Kanske det, men var ska de buras in? Kriminalvården går redan på knäna, platsbrist råder i hela landet. Dessutom: hur burar man in folk, när parallella rättssystem långsamt växer fram som gör att ingen vill eller vågar tala med polisen? Även domstolarna får större och större problem med att fullgöra sin uppgift.

Men, säger du kanske. Är det inte helt fel ände att börja i, att bura in folk, när alla förstår att sociala problem bäst avhjälps genom vård och hjälp? En bra poäng, om det inte vore så att barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Uppsala är mitt inne i en extremt svår kris, med den sämsta tillgängligheten i landet. Nästan vart man än vänder blicken ser man hur varningslamporna lyser.

För ett par år sedan var det populärt att glatt knäppa olyckskorparna på näsan och säga ”det blev ju ingen systemkollaps!”. Gäller denna optimistiska bedömning fortfarande? Och i så fall, vad bör vi egentligen använda för ord när vi beskriver ett läge där alla instanser och myndigheter som ska hjälpa varandra långsamt håller på att tappa greppet samtidigt, utan att det finns något egentligt ljus i slutet av tunneln?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.