Krönika
Demokrati
9 februari 2017 kl 06:30

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Inte bara främlingsfientlig politik kan normaliseras

Låt oss inte gå i fällan och tro att en normaliseringsprocess bara går i en riktning. Nästa kapitel är inte skrivet.

En av de vanligaste frågorna jag fick under mina år i politiken, i takt med att fler och fler kommuner fick missnöjespartier och högerpopulister i fullmäktige, var ”hur ska vi minska stödet för främlingsfientliga partier”? Men det är en felställd fråga. Så uttrycker man sig aldrig om andra partier. Syftet med ett partis verksamhet är ju inte att minska stödet för andra partier, utan att själv växa och få mer makt.

De andra partierna har inte ansvar för hur stora högerpopulister blir – däremot är de ansvariga för hur mycket de själva anpassar sig efter dem och hur mycket inflytande man ger dem. Alltså i vilken grad de och deras idéer normaliseras. Detta var framför allt en kommunal fråga i Sverige fram till 2010. Men sedan den valnatten har normaliseringen gått fort. Väldigt fort.

Under alliansperioden lyckades man hålla ihop en migrationspolitisk uppgörelse med MP och därmed skydda den politiken från påverkan. De rödgröna har också ett antal viktiga överenskommelser med oppositionen bakom sig. Men ingen av regeringarna har lyckats skydda det viktiga budgetarbetet från högerpopulisters inflytande. Tvärtom fick SD redan 2013 det första tillfället att påverka den ekonomiska politiken, genom att de rödgröna lade fram ett skattepolitiskt förslag som de visste att SD skulle stödja – mot alliansbudgeten. Med blodad tand kunde SD sedan under den rödgröna regeringen meddela att de tänkte fälla hela budgeten med syfte att förändra invandringspolitiken. Detta var inte makt som de fick genom sin storlek - utan genom de andra partiernas oförmåga att samarbeta.

Efter valet 2014, då SD ökade kraftigt, har sedan normaliseringen bara gått snabbare. Nu handlar det också om att partierna börjat anpassa sin politik och retorik. Ett antal ledarsidor började efter valet hävda att migrationsuppgörelsen mellan MP och Alliansen varit ett misslyckande. Flera borgerliga partier anammade en mer restriktiv politik. Den nya linjen om invandring som ett problem kröntes sedan när regeringen presenterade sin tillfälliga asylpolitik, med syfte att hindra asylsökande, med det i sammanhanget ganska groteska uttrycket ”andrum”. Men normaliseringen har inte slutat där. 

Det första exemplet på ett kommunalt styre med stöd av SD kom redan något år in i mandatperioden då alliansen i Gävle tog över makten, trots att de var mindre än de rödgröna partierna. Så nu när Moderaterna annonserar att de vill börja förhandla med SD i riksdagens utskott och kan tänka sig att fälla regeringen med stöd av partiet är det ett logiskt nästa steg – om än det största hittills - av normaliseringen av ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti i Sverige. 

Det som ändå är hoppingivande med den snabba normaliseringstakten är att det visar att politiska rörelser kan växa snabbt. Och problemformuleringar kan skifta snabbt. Samarbeten som setts som omöjliga kan bli naturliga. Så låt oss inte gå i fällan och tro att en normaliseringsprocess bara går i en riktning. Nästa kapitel är inte skrivet.

Nästa år är det valår. Det krävs att fler partier står upp för humanitet och öppenhet i sina politiska alternativ – och att fler håller dörrar hålls öppna för breda överenskommelser som upprätthåller demokrati och anständighet mellan valen. Det är dags att engagera sig nu. Det är mycket som står på spel.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.