Böneutrop eller inte? Hela debatten

Innebär tolerans verkligen acceptans av alla religiösa traditioner?

Det är symtomatiskt för debatter som rör religiösa eller kulturella krockar att vi talar mer om tolerans, minoriteters skydd och acceptans från majoritetssamhällets sida - än en pragmatisk hållning och anpassning från minoriteters sida.

 

Krönika

Debatten om böneutrop i Växjö har troget följt denna dramaturgi, och det har lett oss fel. Omfattar religionsfriheten och skydd av minoriteters rättigheter per automatik en acceptans av sekundära religiösa traditioner som böneutrop? Naturligtvis inte. 

Religionsfriheten har åberopats som skäl både för att tillåta och förbjuda böneutrop. Praktiserande muslimer har idag såväl rätten som möjligheten att bilda församlingar, bygga moskéer, fira högtider i dessa moskéer, samlas till fredagsbön, anordna sociala aktiviteter och på andra sätt praktisera sin tro. Dessa av staten garanterade rättigheter sänder en tydlig signal att muslimer har en plats i Sverige och kan verka här. 

Signalerar då inte motståndet mot böneutrop det motsatta, att muslimer inte är en del av samhället, att de ska bli som svenskar eller ge sig av? Inte alls. Islamiska föreningar, stiftelser, studieförbund och församlingar har snarare under lång tid och via offentliga medel kunnat bedriva religiösa verksamheter och även påverka samhällsservicen. Om något, så har signalen varit att muslimer är välkomna och att de därtill kan bevara sin religiösa särart. 

Praktiserandet av islam, eller religionsfriheten, står inte och faller med böneutrop. Böneutrop är, som imamen på Stiftelsen Växjö muslimer själv sagt, ”egentligen mest en symbolisk sak.” Det är såldes fullt möjligt att praktisera islam i Sverige utan religiösa symbolhandlingar i det offentliga som kan vara stötande eller störande för andra. Och det är här ett av felen ligger; det budskapet, med den gränsdragningen, har inte på ett sansat och bestämt sätt förmedlats till de bland muslimer som inte nöjer sig med mindre än att få igenom alla sina önskemål. 

Det som böneutrop aktualiserar, även om det beskrivs som harmlöst då det bara förekommer två gånger i veckan på tre minuter var gång, är att majoritetssamhället i ett sekulärt land måste acceptera religiösa inslag i det offentliga som inte är en naturlig del av dess historia eller kulturella sfär. Men är det inte just här som majoriteten ska vara toleranta mot minoriteten utifrån sin majoritetsstatus? Nå, den steken kan vändas på; minoriteter ska i sin tur tolerera och visa förståelse för att vissa av deras religiösa traditioner är främmande för majoriteten och bör därför hållas utanför det offentliga. 

Trots att debatten orienterat sig utifrån tolerans och minoriteters rättigheter, har inget svar formulerats på var gränser för toleransen går. Ska exempelvis även slakt av djur, ibland på offentliga platser, tillåtas i samband med Eid al Adha? De som talar om tolerans, liberala värden och minoriteters rättigheter måste i konsekvensen namn även försvara detta, för det är en starkare tradition än böneutrop i islam. 

För att dylika frågor ska lösas smidigare framöver behöver även graden av minoriteters tolerans och förståelse för majoritetssamhällets historiska och kulturella arv vävas in i ekvationen. Tanken att tolerans och förståelse även kan, och ibland måste, utövas av religiösa minoriteter verkar idag vara ett otänkbart alternativ.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.