Reportaget om åldersbedömningen av ensamkommande flyktingbarn som Studio Ett sände i veckan lyckades samtidigt sätta fingret på två av de faktorer som djupast kommer att prägla Sverige under de kommande åren. Två olika men ändå på ett ironiskt sätt besläktade fenomen.
Det var en djupt tragisk bild av tillståndet i det svenska mottagande av ensamkommande som framkom. I anonyma vittnesmål beskrev överåriga män hur de har klivit in i ett rollspel som skenbart minderåriga.
Konsekvenserna av detta systemfel är enorma på många vis. På det finansiella planet har kostnaderna blivit väldiga och tränger undan andra offentliga prioriteringar. Verksamhetens kvalité blir lidande – vuxna blandas med barn och övergrepp har förekommit. I den meningen är det mycket begripligt att familjer tycks ha skickat ut sina äldsta barn hellre än sina yngre på den farofyllda färden till Väst: det visar sig att unga människor kan råka riktigt illa ut, även på de svenska boenden där de ska vara skyddade.
På det personliga planet är effekten av ljugandet nedbrytande. Ett liv i lögn präglar hela ens tillvaro och person. Man lever i skam och oro. Personerna som intervjuas uttrycker också den dimensionen: de skäms, känner sig gjorda till åtlöje i kontakter med det offentliga, men upplever att de inte har något alternativ. De tvingas i mer än en mening att göra sig mindre än de egentligen är.
Slutligen har vi den demografiska effekten. Handlade detta om en begränsad grupp vore situationen fortfarande tragisk, men inte katastrofal. Nu gäller det en synnerligen stor grupp. Förra året kom i trakten av 35 000 ensamkommande till Sverige. I Sveriges fjärde största stad, Uppsala, utgör de nu en sjättedel av ungdomarna i de övre tonåren. Det är formligen svindlande siffror.
Det mest slående med Studio Etts reportage är ändå något annat: hur de asylsökandes situation även återspeglas hos nyckelpersonerna på den andra sidan skrivbordet. Utsagorna från Migrationsverkets tjänstemän, kommunala företrädare och personalen på hvb-hemmen präglas intressant nog av precis samma totala uppgivenhet. De beskriver samma inlåsning i ett felkonstruerat system som de facto kan premiera sanningslöshet – ”ett stort problem som har pågått i flera år” som Migrationsverket nu säger och slår ut med händerna.
Uppenbarhetsrekvisitet, Migrationsverkets regel att initialt endast ifrågasätta åldersuppgifter som är ”uppenbart” oriktiga förklarar Migrationsverkets Mikael Ribbenvik på ett intressant sätt, det syftar till att ta bort det som ”skulle kunna vara löjeväckande i sammanhanget”. Är det löje det handlar om? En omsorg om anseende, inte om de som drabbas.
”Har vi varit naiva?” är frågan som ekar genom programmet. Det är att anlägga fel perspektiv. Jag tror att det som har skett snarare är en nationell motsvarighet till det spel som delar av de ensamkommande pressas in i. Det är inte bara asylsökande som har framställt sig som yngre än de egentligen är. I det offentliga samtalet har samma fenomen varit i rörelse. Vi har inte verklig mening varit ”naiva”. Vi har ljugit om vår mentala ålder och på den offentliga scenen framställt oss som godtrogna vuxenbarn som vi egentligen inte är. Skälen har varit snarlika: destruktiva belöningssystem. Effekten densamma: förlorad självrespekt.
Därför är Studio Etts reportage en viktig vändpunkt – ett vädringsfönster som slås upp till ett unket rum. Den politiska och samtalskulturella låsning som funnits i frågan kommer att kunna läka ut de närmaste åren. Men de enorma demografiska och sociala konsekvenserna kommer att ge besvärliga återverkningar under många decennier framöver.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.