Krönika
20 mars 2014 kl 07:00

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Ingen vågar tala om demografins konsekvenser

Kommunalskatten är på väg från 31 till 44 kronor. Men i politiken agerar man som om tyngdlagen inte existerar, skriver Mats Edman.

Efter riksdags- och kommunalvalen i september måste Sveriges nya regering, oavsett hur den kommer att se ut, ta tag i frågan om välfärdens framtida finansiering.

SKL har förutspått ett underskott i välfärden på 200 miljarder kronor om drygt tjugo år. För att försvara dagens standard plus en viss kvalitetsförbättring behöver kommunalskatterna höjas med 13 kronor, såvida pengarna inte kan tas även från andra källor.

Det handlar om att välja mellan våldsamt höjda skatter, ökad privat finansiering, försäkringslösningar eller andra modeller för att få välfärdsnotan att gå ihop. Ytterligare ett alternativ är att ransonera vår välfärd till en nivå som skattebetalarna orkar bära och som inte skadar samhällsekonomin.

Inte ens Vänsterpartiet lär ställa sig upp i årets valrörelse och säga att de på sikt vill se kommunalskatterna stiga från dagens 31 till 44 kronor per intjänad 100-lapp. Fast det blir den reella konsekvensen om alla andra alternativ än skattefinansiering och kommunal drift förkastas. 

År 2035 låter säkert som science fiction för en 32-årig södermalmshipster med keps och helskägg. Men vi som levt lite längre vet att åren går. Två av de allvarligaste bekymren utöver pengarna utgörs av personalbehovet i äldreomsorgen och försörjningsbördan för de som ska betala kalaset.

I dag finns ett litet underskott på omsorgsutbildad personal. 2030 kommer bristen att vara nästan 130 000 personal. Invandring är enda lösningen.

I dag försörjer 100 arbetande 73 barn och gamla. 2030 kommer hundra arbetande att tvingas försörja 84 personer (se DS granskning här). Den ekvationen är inte hållbar.

Många tror att politiken styr framtiden, vilket bara delvis är sant. Demografin, teknikutvecklingen och konkurrensen från omvärlden väger tyngre. Just demografin är samhällsekonomins motsvarighet till tyngdlagen. Demografin utgör även grunden för alla företagsekonomiska beslut.

Allting faller, inte bara äpplen. Demografin besvarar alltid frågan om var och när skattebetalarnas och kundernas pengar landar. Precis som med tyngdlagen kan vi använda demografin för att beräkna när finansieringen fungerar i skola, vård och omsorg. 

Regeringars uppgift är att förstå och kanalisera denna lagbundenhet. Eftersom politiken ofta lider av övertro på sin egen förmåga är historien full av storslagna misslyckanden. Därför gör politikerna allt för att radera ut sina egna fiaskon från det kollektiva minnet.

Och, som i frågan om välfärdens framtida finansiering, agera som om tyngdlagen inte existerar i ideologiernas drömvärld. Men, kanske en tråkig nyhet för alla utopister, det gör den. Ända sedan universums uppkomst.

 

År 2035 låter säkert som science fiction för en 32-årig södermalmshipster med keps och helskägg. Men vi som levt lite längre vet att åren går.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.