Krönika
Jämlikhet
23 oktober 2019 kl 05:10

Social rörlighet kräver att några får det sämre

Alla gillar social rörlighet, i teorin. Om de högst upp har sina positioner cementerade är rörligheten bara partiell. För viljan att klättra är svagare än oviljan att falla. 

Om den sociala rörligheten är stor är klyftor inget problem, eller? Det är ungefär det resonemanget som brukar motivera ”den amerikanska drömmen”: visst, det finns enorm fattigdom i USA, men vem som helst kan starta med två tomma händer och nå stjärnorna.

I en sådan värld blir klyftor bara en fråga om vilja och ansträngning.

I den verkliga världen existerar ett tydligt samband: ju större inkomstskillnaderna är i ett land, desto lägre är den sociala rörligheten. Det brukar kallas Gatsby-kurvan. En ny svensk studie visar att sambandet även gäller här. Det finns inom Sverige ett starkare samband mellan pappans och sonens inkomst, när sonen vuxit upp i en region eller under en period med hög inkomstojämlikhet.

Social rörlighet är ett koncept som alla i teorin är för. Vem kan vara för att människors position ska avgöras av vilka föräldrar de har? I praktiken: åtminstone den övre halvan av inkomstfördelningen. Ingen vill att de egna barnen ska få det sämre än en själv. Men verklig social rörlighet förutsätter just det. Om de mer privilegierade alltid sitter säkert i sadeln, medan de mindre privilegierade måste kämpa för att ta sig upp, är rörligheten bara partiell.

Människor gillar verkligen, verkligen inte att bli av med sina saker (det har till och med delats ut Nobelpris för den upptäckten). Intensiteten i hur retligt det är att bli av med 100 kronor är mycket starkare än i glädjen över att oväntat få samma summa. Ojämlikheten kan alltså delvis förklaras av att ovilligheten att falla är mycket starkare än viljan att klättra.

I USA betalar barnfamiljer, i takt med den växande ojämlikheten, allt mer för investeringar i barnen – böcker, datorer, skolavgifter – men utgifterna har ökat mångdubbelt mer bland de rikaste. Den svenska studien om Gatsby-kurvan pekar på något liknande: sambandet mellan ojämlikhet och social rörlighet går via utbildning och förmågor.

En tolkning av det är att en högre grad av ojämlikhet får föräldrar att göra större investeringar i sina barns humankapital. Större klyftor gör det viktigare att satsa på att barnen ska få behålla sina privilegier.

Det är inte orimligt utan högst mänskligt. Men det visar på begränsningarna i social rörlighet som idé, och på begränsningarna i att lämna frågan åt individen eller familjen. Bättre att satsa på en politik som gör klyftorna små redan från början.

Det tyngsta skälet till varför jämlikhet är viktigare än social rörlighet är dock något annat:

"Jag är inte förmer än någon annan. Om jag kan undkomma denna maskinpassning så måste nån annan dit. Och vilken annan är ’rätt man’ till det där. Jag känner ingen så undermålig människa. Vi kan inte hålla på och fly en och en och säga ’jag är för känslig ... jag har anlag för nåt bättre ...’ Vi måste stanna och se till att de omänskliga arbetena förmänskligas."

Fångat av Sara Lidman, när hon intervjuade gruvarbetare på 60-talet. Den sociala rörligheten upphäver inte att någon måste utföra de slitigaste jobben till de lägsta lönerna. Så länge vi som samhälle behöver att dessa arbetsuppgifter utförs, måste vi också se till att det sker till rimliga villkor.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.