Krönika
Effektivisering
18 augusti 2020 kl 05:25

Ingen räknar antalet kramar i vården

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare

Det här är en opinionstext

Skaparna av vårdfabriken har aldrig begripit värdet av en kram. Tiden det tar att trösta ses som en direkt förlustaffär; kramar drar ner produktionstakten, driver kostnaderna i höjden och föranleder ännu ett år med hårda besparingskrav.

Sjukvårdens omvandling till vårdfabrik är långt gången. Ständiga omorganiseringar sker, men inte från oss på golvet eller våra behov. Det sker från politiker och konsulter vid ritbord mycket långt bort från verkligheten. Så långt bort att de som skapat vårdfabriken aldrig begripit värdet av en kram.

”Sluta tro att allt går att effektivisera bort”, skriver en arbetskamrat i ett textmeddelande och fortsätter: ”Är som att alla tror att man stoppar in information i läkare och ut kommer en lapp med diagnos.” Precis så är den rådande synen, vilket inte minst bekräftas av planerna på att låta vården skötas av artificiell intelligens. Patienterna reduceras till en slags humanoida strukturer, som kan vara eller bli defekta och därför behöver felsökas och repareras. Dessa humanoider förväntas presentera sina defekter på ett strukturerat vis, och helst på vis som går att verifiera med blodprov eller röntgenundersökningar eller andra hårda fakta som gör diagnostiseringen plättlätt.

I denna vårdfabriksdireköterenas våta dröm finns aldrig motstridiga mätvärden, aldrig flera tillstånd som presenterar sig på liknande vis, läkaren har aldrig behov av att avvakta diagnos för att se hur sjukdomsförloppet utvecklar sig och under denna väntan samla fler ledtrådar. Läkaren har aldrig ett behov för tid att diskutera fall med arbetskamrater eller att bedriva forskning för att på sikt förbättra vården.

De sjuka eller skadade är alltså vårdfabrikens produkter, att jämföra med till exempel en brödrost. En trasig brödrost går förhoppningsvis att reparera, men en brödrost som inte går att få hel igen kastas så vitt jag vet i soporna. En brödrost har inga känslor, och inga anhöriga med känslor. Antingen rostar de brödskivor, poffar upp det i luften efter förinställd tidsintervall, eller så gör den det inte.

På ett tackkort till en av sjukhusets avdelningar läser jag: ”Jag fick kramar när jag var ledsen och bara ville ge upp”. Det betyder att den hippokratiska eden, att alltid trösta, försöka lindra, ibland bota lever kvar i sjukvården. Finns här då något problem? På det svarar jag ett rungande ja. Problemet är att ingen räknar antalet kramar. Kramar betalar sig inte. Tiden det tar att trösta är en direkt förlustaffär i vårdfabriken, den ersätts inte. Kramar drar ner produktionstakten, driver kostnaderna i höjden och föranleder ännu ett år med hårda besparingskrav.

På en kurs på Karolinska sjukhuset för ett par år sedan talade en representant för sjukhusledningen. Vid den efterföljande frågestunden undrade jag vad sjukhuset gör för att uppvärdera själva mötet i vården, läkekonsten, empatin, trösten. Representanten skrattade högt och frågade om jag tror att det sker någon slags magi mellan mig och patienten. Därefter kände jag inte för att fråga mer om saken, när jag blivit beskylld för att tro på trollkonster.

Att diskutera knepiga fall med arbetskamrater betalar sig heller inte, den tiden är pengar rätt i sjön. Likaså att ta sig tid till fortbildning, trots att den medicinska vetenskapen går snabbt framåt och det som var sant under läkarprogrammet kanske inte alls är det i dag. Att lyssna extra noga på patientens berättelse och hur den uppfattar sina symptom när bilden inte går ihop drar ner produktionstakten och är en förlustaffär.

Under pandemin har denna konflikt mellan fabrikörer och läkekonstnärer ställts på sin spets. En brödrost kan nämligen ligga ensam på soptippen. Men en döende medmänniska som på grund av smittskyddsåtgärder inte får ha någon anhörig hos sig, har den rätt att hålla någons hand den sista stunden? Jag kommer aldrig fråga, med risk för att få frågan om jag tror att någon magi sker i dödsögonblicket. Det tror jag inte. Men jag tror på medmänsklighet. Det gör inte våra politiker, och därför ser vi nu en sjukvård i fritt fall.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 18 augusti 2020 kl 05:25
Uppdaterad: 18 augusti 2020 kl 05:20

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare