Krönika
Antisemitism
22 oktober 2020 kl 05:35

Ingen har rätt att blunda för hur spridd antisemitismen är

Skribent

Paulina Neuding
journalist, jurist och publicist

Det här är en opinionstext

Antisemitismen grasserar i svenska förortsområden. Det är ett hat som ofta uttrycks kollektivt och som är så omedelbart aggressivt att det saknas motsvarighet i Sverige i modern tid. Nu talas det om att stoppa antisemitismen genom information. Men ingen har gjort sannolikt att sådana satsningar är tillräckligt effektiva.

Hamid Zafar, tills nyligen hyllad integrationsaktivist och barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun, påstår att han inte längre tror på de antisemitiska idéer som han spred anonymt på nätet för några år sedan. Jag känner inte Zafar och jag vet inte vad som pågår i hans inre. Däremot håller jag hårt i tanken att människor är sammansatta, bestående av både ont och gott, och att förändring är möjlig.

Läs också artikeln

Läs också artikeln

Men att enskilda människor kan förändras, innebär inte att vi har rätt att vara naiva om antisemitism över stora populationer. Och samtidigt som hela det offentliga Sverige tar avstånd från Zafar, fortgår förnekelsen kring varför judehatet blivit ett akut problem i Sverige.

Medan På spåret spelas in på nytt som om Hamid Zafar aldrig existerat, grasserar antisemitismen i svenska förortsområden. Det är ett hat som ofta uttrycks kollektivt och som är så omedelbart aggressivt att det saknas motsvarighet i Sverige i modern tid: 200 män skriker att de ska döda judarna under en demonstration i Malmö; i samma stad urartar protester mot Koranbränning i kollektiv uppvigling till våld mot judar; i stadsdelen Rosengård hinner två personer med judiska symboler på sig knappt sätta sin fot, innan ett bostadsområde går samman för att kasta ut dem.

I vilket annat svenskt bostadsområde vore något sådant möjligt?

Samtidigt är detta en utveckling som ingen välinformerad människa – och allra minst de som fattar politiska beslut – har rätt att bli tagna på sängen av. Sverige har haft en särskilt stor invandring från delar av världen där judehatet är en självklar del av vardagen. Detta är väl belagt i internationell forskning, bland annat av Pew-institutet under ledning av USA:s tidigare utrikesminister, statsvetaren Madeleine Albright.

Detta är visserligen svårt att föreställa sig när man lever i Sverige, som är ett av världens minst rasistiska länder. Men ingen har rätt att blunda för hur spridd antisemitismen är i delar av världen, eller för att denna antisemitism kommer att tillta i Sverige med en stor invandring från samma regioner.

Nu talas det om att stoppa antisemitismen genom information. Migrationspolitiken behöver inte förändras, lyder resonemanget, eftersom stora grupper kan ”vaccineras” mot hat, bland annat genom informationssatsningar om Förintelsen. Men samtidigt har ingen gjort sannolikt att sådana satsningar är tillräckligt effektiva.   

Lyssna på Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare inom integration, som återgav detta möte i en post på Facebook i veckan:

”Jag ville också bli polis när jag gick gymnasiet men jag fick underkänt i historia och då kunde jag inte söka”, sa den arabisktalande tolken under föreläsning jag höll för nyanlända för något år sen. 

”Kul! Men varför fick du underkänt i historia?”, frågade jag honom halvt förvirrad. 

”De pratade bara om judar och Förintelsen hela tiden”, sa tolken helt oberörd och blåste ut cigarettröken.

Detta är det ”vaccin” som en svensk minoritet förväntas sätta sin tilltro till. 

("Men låt oss inte stanna vid Zafar då saken är större än honom. Men det är inte omöjligt att han i framtiden är lösningen i stället för problemet," observerar för övrigt Mustafa Panshiri.)

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 22 oktober 2020 kl 05:35
Uppdaterad: 22 oktober 2020 kl 16:15

Skribent

Paulina Neuding
journalist, jurist och publicist