Vinster i välfärden

Ingen blir frisk av vänsterns sjukvårdspolitiska ordkrig

Det politiska ordkriget går vidare. Ett nytt exempel är gymnasieminister Anna Ekströms (S) benämning ”friskoleskojarna”. Om planen var att locka tillbaka röster från V har den inte fungerat.

Krönika

Är det någon som minns stopplagen? Inte många. Den var en stor sak i valrörelsen 2006. Med den skulle den socialdemokratiska regeringen en gång för alla skulle sätta stopp för privatisering av sjukhus. Det kan vara något fler som minns gräddfilerna, även om det var länge sedan ordet hördes.

Den gången var det väldigt viktigt för S och V att stoppa gräddfiler i vården. Var fanns dessa förhatliga gräddfiler? Jag mejlade frågan till sjukvårds- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S) och fick svar från hennes pressekreterare. Min plan var att studera dem på plats. Ett konkret svar kom först vid tredje försöket: i Amerika. Men sedan kom inget svar alls på följdfrågan: Var i Amerika?

Några veckor i vintras såg det ut som om de privata sjukförsäkringarna skulle bli den här valrörelsens stora högerspöke. Men ingen nämner dem längre, kanske för att allt för många har hunnit få dem. Omkring 600 000 personer är försäkrade, de flesta via sina arbetsgivare. Alla gynnas av den snabba vård som erbjuds de försäkrade, som därmed inte upptar plats i vanliga vårdköer.

Men det politiska ordkriget går vidare. Ett nytt exempel är gymnasieminister Anna Ekströms (S) benämning ”friskoleskojarna”. Hur kan en person som var så klok och rolig i SVT:s frågelek På spåret spela dum på ett så övertygande vis i rollen som gymnasieminister?

Socialdemokraterna tycks ha gjort en intern arbetsfördelning: Ardalan Shekarabi (S) får ägna sig åt vänsteragitation på samma nivå som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, med Anna Ekström som sekundant i skolfrågor. Shekarabi är civilminister. ”Vad gör en sådan?”, var en fråga jag fick häromdagen. I just den här regeringen kan svaret vara: ”Håller vänstern på gott humör.”

Om planen var att därmed locka tillbaka röster från V har den inte fungerat. Uppgiften att argumentera mot vinster i välfärden faller på ett fåtal ministrar, antagligen sådana som statsministern bedömt att han skulle kunna klara sig utan i en annan regeringskonstellation. Själv gör han ibland en rituell krumelur som vinsthatare, dock inte grövre än att han ska kunna samregera med Centern eller Liberalerna om tillfälle ges.

På de tyngsta områdena, sjukvården och äldreomsorgen, är socialminister Annika Strandhäll (S) ansvarig. Hon låter helt annorlunda. Så här stod det i en intervju med henne i en annonsbilaga inför årets Almedalsvecka:

”Ett område som Annika Strandhäll lyfter fram som särskilt viktigt att hantera är den ökande psykiska ohälsan, inte minst inom den offentliga vården.

– Vi måste ta detta på allvar. Vi kan inte ha en ordning där välfärdens medarbetare på alla nivåer mår sämre än befolkningen i stort.”

Nästan hälften av alla sjukskrivningar gäller i dag psykisk ohälsa. Strandhäll tycks ha insett det som många undersökningar kunnat slå fast: personal som arbetar i offentligt driven vård mår allra sämst. Att vänstern vill ha in all vård och omsorg i det system som skapar mest ohälsa hos de anställda är obegripligt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.