Integration

Idealismen och realismen fortsätter att dansa tango

Det har skrivits spaltmetrar om innehållet i socialstyrelsens numera famösa broschyr ”information till dig som är gift med ett barn”, men den egentliga frågan för gemene man är när ändrades Sverige så pass att en myndighet överhuvudtaget behöver ge ut en sådan broschyr? Anosh Ghasri reflekterar över ett Sverige i förändring. 

Krönika

Om vissa problem finns men ingen nämner de, får de några konsekvenser? Ja, skulle de flesta säga. Men inte när det kommer till migrationspolitiken och flyktingfrågan. Det finns de som än i dag menar att om vi bara slutar att tala eller skriva om de frågorna, så skulle den majoritet av svenskar som nu vill se en stramare flyktingpolitik tänka på annat. Media och opinionen samspelar förvisso, men migrations- och integrationspolitikens ständiga närvaro i debatten handlar inte om retorik, diskurs eller illvilliga opinionsbildare. Det bottnar mer i en kollektiv bearbetning av en större baksmälla.

I Folkräkningen den 31 december 1910, utgiven av Statistiska Centralbyrån (SCB), kan man läsa att Sverige var ett av de länder i Europa ”där främlingarnas antal är lägst, vilket väl delvis är att tillskriva vårt lands avlägsna läge.” Det var en tid då den åttonde största gruppen i folkräkningen, efter norrmän, finländare, tyskar, danskar, amerikaner och engelsmän, var 335 italienare.

2010 utgjorde personer med utländsk bakgrund 19 procent av Sveriges befolkning. I slutet av förra året var antalet utrikesfödda, från över 200 länder, drygt 2,4 miljoner personer, eller 24,1 procent av befolkningen. Det vore märkligt om en sådan snabb förändring av ett lands etniska och kulturella sammansättning, som egentligen skett under några decennier, skulle gå smärtfritt eller passera obemärkt förbi.

Den majoritet av svenskar som nu vill se en stramare flyktingpolitik märker i dag hur Sverige har förändrats väldigt snabbt i många avseenden under en relativt kort tid. De tycker inte som de gör för att de läser detta. De blir dagligen, på ett eller annat sätt, varse om en verklighet som de inte känner igen, oavsett om det handlar böneutrop, långa köer till förskoleplatser, tvångsgifte eller skjutningar i gatumiljö. De tycker som de gör för att de inte känner igen sig i gamla Sverige.

I dag ska välfärdskakan och dess smulor delas, samtidigt som svårhanterliga krockar som uppstår i möte med främmande normer, värderingar och leverne förväntas lösas av den goda toleransens magiska trollstav i en handvändning utan att tilliten i samhället påverkas. Det har skrivits spaltmetrar om socialstyrelsens numera famösa broschyr ”information till dig som är gift med ett barn”, men den egentliga frågan för gemene man är när ändrades Sverige så pass att en myndighet överhuvudtaget behöver ge ut en sådan broschyr?

Kampen mellan idealism och realism i flyktingpolitiken, att ge skydd åt alla kontra att säkerställa mottagarlandets nationella intressen, har i stora stycken avgjorts till realismens fördel – åtminstone för den här ronden, även om regeringskollegorna kulturminister Alice Bah-Kunhke (MP) och finansminister Magdalena Andersson (S) ställer sig i varsin ringhörna och utdelar slag mot varandra på sociala medier.

Är det något historien lärt oss är det att vi inte förmår att lära av den. När Sverige tog emot 84 000 asylsökande 1992, för att året därefter bevilja 84 procent av de asylsökande uppehållstillstånd av humanitära skäl (klingar gymnasielagen bekant?) och att sedan införa visumtvång som åtstramningsåtgärd mot länder där flest asylsökande kom ifrån (klingar ID-kontroller som åtstramningsinstrument bekant?) varnade akademiker för en godtycklig och principlös migrationspolitik. De menade att ”vårt land naturligtvis [kommer] att framstå som oerhört attraktivt, särskilt för människor som inte på något sätt kan leva upp till folkrättsligt grundande flyktingkrav.” (Gunnar Jervas, SNS förlag, 1995). Kunskapen har funnits under lång tid, men den har ömsom ignorerats, ömsom gett vika för moralismens storslagna självbild och hindrat den klarsynthet som krävs i så viktiga frågor.

Idealismen och realismen kommer att fortsätta sin tango efter valet, om än i lugnare tempo. Låt oss, kanske något otillbörligt optimistiskt men för allas väl och ve, hoppas på att dansen förs av tillförsikt till sakliga analyser än av moraliska släggor, för problemen försvinner inte bara för att vi inte nämner dem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.