Feministiskt initiativ

Idag slåss alla om Fi:s marknadsandelar

Idag, nästan femton år efter bildandet, är Feministiskt initiativ ett parti som sjunger på sista versen. Men bara en dåre kan förneka Gudrun Schymans politiska talang.  

Krönika

Nu i helgen håller Feministiskt Initativ (Fi) sin kongress. Det är ett parti som fram tills nyligen verkligen hade framtiden för sig.  Under den karismatiska och politiskt luttrade partiledaren Gudrun Schyman skulle en ny politisk era invigas. Rött skulle ge vika för rosa; de gamla socialistiska partierna hade nått vägs ände, och talade fortfarande om en era av industriarbetare och proletärer som alla redan kunde se var över. Det behövdes en ny sorts politik, och ett nytt sätt att tänka gällande vilka sorters väljare som hörde framtiden till.

Schymans relation till den ”gamla” vänstern var aldrig ett kategoriskt avståndstagande i några enskilda frågor; välfärdsstat, varför inte? Skiftet låg inte så mycket i isolerad sakpolitik som i perspektiv: där den gamla vänstern fortfarande talade om historiens hoppfulla rörelse mot den framtida socialismen valde Schymans parti att en gång för alla begrava sådana anspråk.

Trots alla goda föresatser och intyg på att framtiden snart skulle vara här är Fi idag är ett parti som uppenbarligen sjunger på sista versen. Väljarstödet har kollapsat; för varje hundra väljare 2014 fanns bara femton kvar fyra år senare. Antalet partimedlemmar ligger på under en tredjedel jämfört med våren 2014. Det är kanske inte omöjligt att vända dessa siffror, och det är inte heller garanterat att partiet kommer förlora sin stol i Europaparlamentet, men känslan av att framtiden stod på partiets sida är nog permanent bruten. Ironin i det hela är dock att partiets kris knappast kan skyllas på att Gudrun Schyman hade fel om vart Sverige var på väg. På många sätt har utvecklingen under 10-talet bara bekräftat skärpan i Schymans politiska väderkorn.

När Fi lanserades 2005 fanns det något enormt kaxigt i dess framtoning och fokus på unga, välutbildade kvinnor som framtidens politiska målgrupp par excellence. HBTQ var något lite kittlande och farligt. Göran Persson var fortfarande statsminister.

Nu, nästan femton år senare, är dock unga välutbildade kvinnor knappast en politisk marknad med tillväxtpotential. Det Vänsterparti Schyman själv ledde till historiska siffror har lärt sig en hel del av hennes läxor. Centerpartiet har lämnat sina gamla rötter som landsbygdsparti bakom sig, och är nu helt och hållet ett parti inriktat på att flörta med det urbana, det välutbildade, det humanistiska. Liberalerna är inte sent efter, och Miljöpartiet slåss hårt för att behålla sina marknadsandelar och förhindra att de tappar mer av dessa väljare till partierna jag just nämnde. Det finns idag inte ett enda respektabelt parti som beter sig som om Schyman inte hade helt rätt i sina spaningar om vart vi var på väg.

Trots detta blev utvecklingen aldrig den som Fi hade hoppats på. Snart ville precis alla andra partier göra samma sak som partiet, och konkurrensen om de målgrupper som utgjorde framtiden blev för hård. Bara ett enda pytteparti – ett litet skämt, egentligen – missade att hoppa på tåget. De valde att satsa den egna framtiden på förlorarna, inte på vinnarna, på de väljare som utgjorde det gamla och det förgångna snarare än framtiden.

Politik blir sällan som man tänkt sig. Det som gör situationen extra ironisk är att Fi på senare tid började prata allt mer och mer om den svenska glesbygden och dess problem; att intäkter från naturresurser borde stanna lokalt och att den avfolkade landsbygden snarare borde "påfolkas" framöver.

Även här går det nog att misstänka att partiet faktiskt har ett imponerande väderkorn när det kommer till att luska ut framtidens stora konfliktlinjer. Att Fi antagligen är det parti som är i sämst läge att vinna på denna retorik innebär knappast att vi sett det sista av den. Vi har nog inte sett det sista av Gudrun Schyman heller, för den delen: man kan så här i dag tycka vad man vill om henne, men bara en dåre kan förneka hennes politiska talang.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.