Almedalen

I Visby har många tagit ut förlusten i förskott

2018 är året då mediernas och politikernas kamp mot världsbilden slutligen dog. Det är därför man ser leende Sverigedemokrater överallt i Almedalen.  

Krönika

Vill man ta pulsen på det politiska läget kan man verkligen göra sämre för sig än att åka till Almedalen. Alla i branschen är här, och de som lyser med sin frånvaro är sällan sena med att skriva en och annan Facebook-uppdatering om att de minsann inte kommer detta år, vilket bara understryker hur centralt detta arrangemang blivit.

Älska eller hata spektaklet, men Almedalen är den svenska politikens egen branschmässa. Branschmässor tenderar att vara mycket lärorika, om man vet vad man ska spana efter.

Förra året, när Sverigedemokraterna hyrt in sig i Almedalsversionen av ”LO-borgen” nere vid Hamnplan, var det intressant att se hur de behandlades. Att gå in i lokalen var nästan lite skämmigt; partiets funktionärer hade en nästan lite ursäktande attityd när de försökte bjuda på ett flygblad. Vi vet att folk tycker att vi är farliga och dumma, men kom in och lär känna oss, var intrycket man fick. Vid åtminstone ett tillfälle stod det människor och fotograferade de som gick in i SD-borgen, och vid ett annat fick partiet besök av personer iklädda skyddsdräkt; de var utsända för att varna resten av Almedalen för de ”samhällsfarliga åsikter” som fanns därinne.

Kontrasten mot detta år kunde inte vara mer slående. De människor som går runt i SD-tröjor ler inte längre ursäktande, de flackar inte med blicken, de vänder inte ögonen mot marken. De rör sig och pratar som vinnare. Människorna i skyddsdräkt syns inte längre. För sex år sedan blev ett SD-möte på Stora torget i Uppsala omringat av demonstranter och överröstat av skrik och vuvuzelor, men nu är dynamiken den omvända. Det är alla andra som går nästan med krökt rygg, som flackar med blicken, som sänker rösten lite ursäktande. Kriget är redan över.

Samtidigt som folk njuter av solen på Gotland har ett antal människor blivit skjutna på olika orter i landet. Just nu känns det som att man bara behöver öppna tidningen valfri dag för att kunna läsa om något nytt våldsdåd. En skjuten i Malmö. Tre skjutna i Malmö. En i Helsingborg. Tre i Vivalla. En i Uppsala. Två i Uppsala. Malmö igen. På så vis fortsätter karusellen, och vart den stannar, det är det ingen som vet.

Almedalen 2018 kommer antagligen inte att gå till historien, men jag skulle fortfarande vilja hävda att detta är ett historiskt år. Detta är inte året politikerna slutade tro på sina egna floskler - jag ställer mig tvekande till om särskilt många någonsin gjorde det. Det är inte heller året då det svenska folket slutade att tro på politikernas floskler; det skedde nog redan 2016, om inte ännu tidigare.

Nej, 2018 är året då våra politiker slutgiltigt tröttnade på sina egna floskler, då de till slut blev helt less på att fortsätta stå på scen och låtsas att deras publik faktiskt trodde på eller ens lyssnade på vad de sade. Går Sverige som tåget? Har landet aldrig varit säkrare? Är välfärden urstark? Javisst! Allt är perfekt, utmaningarna hanteras, kriserna håller på att avvärjas. Stela leenden, mekanisk retorik, och politiker som knappt ens längre orkar dölja att de sitter av tiden.

Det är inte konstigt att SD går runt och ser ut som vinnare. Alla andra har redan tagit ut förlusten i förskott. 2018 är året då politikernas och mediernas kamp mot världsbilden slutligen dog.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.