Krönika
Samhällsutveckling
5 september 2019 kl 05:15

I vår tid är den skräckslagne mannen kung

Just nu råder de stora rädslornas epok. Olika människor håller på olika rädslor, det går samman i grupper som hävdar att just deras skräck är den viktigaste och att alla andras fasor är obetydliga.

När jag växte upp var det trendigt att vara modig. Nu är det tvärtom inne att vara rädd. Visa mig den människa som inte kan berätta om sin stora rädsla och jag ska hoppa över Helvetesgapet med förbundna ögon.

Jag pratar inte om rädslorna vi inte pratar om. Rädslan att inte ha råd med hyran eller att den vi älskar ska lämna oss eller dö. Nej, nu råder de stora rädslornas epok. Allt som går att sätta ordet kris efter. Klimatkris. Flyktingkris. Bankkris. Vårdkris. Skattekris. Olika människor håller på olika rädslor, det går samman i grupper som inte olikt fotbollssupportrar hävdar att just deras skräck är den bästa och viktigaste och att alla andras fasor är obetydliga eller rent och skärt trams.

Som i många andra diskussioner i samhället är det ofta män som är tongivande. De är nu räddast av de räddaste, vilket är ett trendbrott med tanke på forna manlighetsideal om ridderlighet och stridbarhet. Borta är bilden av hjältemannen, nu är den skräckslagne mannen kung. Å andra sidan är dessa män fortfarande bäst, de segrar i grenen rädsla. Och en aning paradoxalt är männen kanske som mest rädda för de orädda kvinnorna.

Låt mig tala klarspråk. Grupper av män är livrädda för barn. Ensamkommande flyktingbarn är superläskiga. Men läskigast av alla barnen är Greta Thunberg. Och som lök på laxen finns det människor som varken är rädda för flyktingbarn eller Greta, och de är extra skrämmande.

Föreställningen att Sveriges befolkning håller på att bytas ut är en annan rädsla som håller människor vakna om nätterna. All befolkning byts nödvändigtvis ut i och med att människor flyttar, dör och föds. Men tänk om det i framtiden inte finns någon som heter Rolf och har hud så vit att han får malignt melanom bara han tittar på en sol på tv? Däri ligger rädslan.

Jag känner mig så mossig när jag får för mig att göra saker som är läskiga eftersom jag inbillat mig att man måste det för att undgå att vara en liten lort. Så jag vill göra bot och bättring.

Ja, jag är rädd. För att vänner som mår dåligt ska ge upp och ta sina liv. För att de som är osäkert anställda ska bli av med jobb och inkomst. För att de som bor i andra och tredje hand inte ska hitta någon ny plats att bo på och komma med sin enda flyttlåda och ligga på min soffa och gråta. (Ni är så välkomna, men det gnager mig). För att de som behöver vård inte ska få det i tid. För den råa politiska tonen som används i uttalanden som handlar om att alla ska sköta sig själva, trots att vi lever tillsammans i den gemenskap vi kallar samhälle. För de griniga kommentarerna denna text kommer att rendera från de räddaste männen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.