Krönika
Migration
19 juni 2019 kl 05:05

I svensk debatt anses även banala poänger oanständiga

Det är bara fyra år sedan som den nu helt odramatiska volymfrågan låg på fel sida om den anständighetsgräns som Ivar Arpi nu återigen påstås ha överskridit. Frågan är om de grindvaktande medierna själva inser hur de gång på gång undergräver sin egen betydelse. 

Konsekvenserna av migration kan inte mätas enbart i ekonomiska termer. Även kulturella förändringar spelar roll för hur migrationen uppfattas, vilka följdverkningar den får för samhället i stort och hur den avspeglas i politiska opinioner. Det är kontentan i en ledare som Ivar Arpi skrev i Svenska Dagbladet (10/6) och som har väckt en hel del uppmärksamhet under veckan.

Hade Arpis text inte varit en svensk ledarartikel utan ett inlägg i internationell debatt om migrationsforskning hade poängen betraktats som banal – naturligtvis kan inte migrationen reduceras till en fråga om statsbudget, utan måste förstås också i vidare sociologiska, kulturella och politiska termer. I svensk offentlighet har den däremot mötts av en lång rad reaktioner som går ut på att Ivar Arpi skulle hysa främlingsfientliga eller rentav rasistiska åsikter.

Vi har sett den här typen av debatter förut, men den som är intresserad av den här specifika replikväxlingen kan följa några texter här: DN, DN, DN, Sydsvenskan, Aftonbladet. Arpi har själv bemött kritiken i SvD och sedan i en debatt i SR Studio Ett.

Att grundlöst anklaga någon för främlingsfientlighet – Dagens Nyheters ledarsida drar sig inte för att stämpla Arpis resonemang som ”rasism” – är fortfarande ett kraftfullt vapen, även om det inte är lika kraftfullt som det var för några år sedan. Den som ser sitt namn förknippas med något av det absolut lägsta en människa kan tycka och vara, kan lätt hamna i tunnelseende och se sig tvungen att sluta skriva i den fråga saken gäller eller överhuvudtaget göra sin röst hörd i offentligheten.

Men mycket har förändrats de gångna åren också i det avseendet. Jag vet inte om de medier som tidigare agerade grindvakter för det offentliga samtalet själva begriper hur de har underminerat sin egen ställning genom att först dra upp stränga gränser för själva anständigheten, för att sedan vara påfallande liberala med att rita om dessa gränser – och detta efter att politiken förändrats. Det är bara fyra år sedan som den nu helt odramatiska volymfrågan låg på fel sida om den gräns som Ivar Arpi nu påstås ha överskridit.

Så kan man undergräva sin egen betydelse.

På DN:s ledarredaktion har man uppenbarligen också noterat att om det förr räckte med en artikel för att svärta ner någons namn och anseende, är det numera inte säkert att ens tre skribenter med tre separata texter räcker till för att tala om vilken fähund personen i fråga är. Bildspråket i den sista av dessa texter ger intryck av viss desperation.

Slutligen: Ivar Arpi och jag har varit kollegor i omgångar de senaste tio åren. Det är omöjligt för mig att se på när han anklagas för att hysa åsikter han inte har och för att vara diverse hemskheter han inte är.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.