I Örebro pågår en nyliberal, påtvingad revolution

Ett spöke går genom socialdemokratin. Mittenpolitikens spöke.

”Vi står i mitten av svensk politik”, säger Stefan Löfven i en uppmärksammad annons. Samtidigt verkar olika trevare över blockgränsen skickas ut. Nu senast gjorde SSU och LUF upp om en ny skattepolitik – där SSU förefaller ha köpt att ingenting skall göras mot ojämlikheten och inga skatter höjas. De unga sossarna verkar tycka att enhetlig moms är reformismens högsta stadium.

Det som lockar mest för S-ledningen är en mittenregering med Centerpartiet och Liberalerna, snarare än dagens rödgröna samarbete med Miljöpartiet i regeringen och Vänsterpartiet som budgetankare.

Det enda problemet med att ”bryta blockpolitiken” är att det brottet riskerar att bli den sista spiken i kistan för socialdemokratins snart 135 år långa kärleksaffär med den svenska arbetarklassen. Det finns inget så demobiliserande för arbetarväljarna som en flirt högerut.

En mittenregering skulle bryta med den lyckosamma och delvis progressiva politik som den rödgröna regeringen genomfört. Då avvisas tanken på att man vill fortsätta den politik som regeringen idag för ihop med V och MP – höjda barnbidrag, avdragsrätt för fackföreningskontingenten och omfattande satsningar på välfärden. Man säger till de 27-30 procent av väljarna som faktiskt gillar den förda politiken att de har fel. Risken är att man därmed gör sig ovän med de kärnväljare man har kvar, vilka sannolikt röstar på S för att de ogillar borgerlig politik. Istället ska man sträcka sig efter väljare man inte har och kanske inte kan vinna enkelt. Är man snäll kan man kalla det ett högriskprojekt.

Frågan måste också vara vilken politik man vill genomföra ihop med de borgerliga partierna. I Örebro regerar S i koalition med Kd och C. Detta har lett till att man inom hemtjänsten infört en slags ”snurra” så att de som inte aktivt väljer hemtjänstutförare, istället för att då hamna i kommunens egen regi, fördelas jämnt på de 14 privata utförarna, där kommunen då bara får var femtonde icke-väljare. En permanent nyliberal revolution således. Omdömena från de fackliga och socialdemokratiska gräsrötter jag talat med om detta passar inte i tryck.

I Norge låg länge socialdemokratiska Arbeiderpartiet med Jonas Gahr Støre som ledare mycket bra till med runt 40 procent i mätningarna. Sedan, efter några skandaler kring mångmiljonären Gahr Støres förmögenhet och inbjudan till mittenpartierna – störtdök partiet och fick 27 procent – det näst sämsta resultatet sen 1924. Bara överflyglat av en annan mittensväng – Jens Stoltenberg 2001. När Stoltenberg vann två val i rad 2005 och 2009 var det med en rödgrön plattform som norska LO tvingat på Ap-ledningen.

I Tyskland har socialdemokratiska SPD närmast krossats av samregerande med Merkel. Partiledaren Martin Schultz har dragit den riktiga slutsatsen: att SPD inte bör sätta sig i en ny storkoalition, eftersom denna typ av regering effektivt dödar den politiska konflikten mellan höger och vänster och blåser upp den sociokulturella konflikten. Nu verkar dock maktfalangen vinna. SPD visar vad mittenpolitik leder till.

I Storbritannien däremot sitter Labourledaren Jeremy Corbyn i Europas just nu starkaste socialdemokratiska parti. Men av honom finns naturligtvis inget att lära. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.