Demokrati

I kränkthetens tjänst

Dyslexiförbundets ordförande Bengt-Erik Johansson menar att KD:s Göran Hägglund ”raljerar med dyslektiker”. Många intresseorganisationer verkar knappt göra annat än att beklaga sig över hur synd det är om just dem. \ \ \ \ \ \ \ \ \
Krönika

Kristdemokraternas Göran Hägglund, något så ovanligt som en skämtsam politiker, försökte skoja till det i lördags. Han länkade till en felstavad reklamtext där det stod ”snöskota” i stället för snöskotta. Hägglund twittrade: ”Skotar du själv eller vill du ha hjälp?”, och antydde att dyslektiker kanske inte är bäst lämpade att skriva skyltar. Genast kunde man i tidningar läsa att personer tog illa upp.

Dyslexiförbundets ordförande Bengt-Erik Johansson är en av dem som reagerar på att Hägglund ”raljerar med dyslektiker”. Det sägs att Hägglund, som tidigare socialminister, borde ha ”större förståelse för att folk kan ta illa upp”. 

Så fort en komiker, politiker eller annan offentlig person yttrar något som kan tänkas förolämpa en känslig själ står en förening redo att intyga hur sårade människor är. När kvällstidningarna ringer är svaren givna: Ja, vi är upprörda. Vi är jättestigmatiserade. Och den som sa det borde veta bättre/be om ursäkt/ta hänsyn till våra känslor.

Det gäller därför att hålla tungan rätt i mun, särskilt för högt uppsatta politiker. 

När Stefan Löfven i valrörelsen, av misstag naturligtvis, råkade säga z-ordet i en radiodiskussion fick han skämmas ordentligt. Man kan tycka att ”romer” är ett självklart begrepp, men det var uppenbart att Löfven inte menade något illa. Han gjorde avbön på fem röda och lovade ta kontakt med romska organisationer och säga förlåt. Trots det uttryckte ett flertal tveksamhet inför hans ursäkt. Var han verkligen lämpad att bli statsminister?

För några år sedan kom boken Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids förlag) ut. I den skriver författarduon Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt om olika fall av anmälningar mot diskriminering. Och nog går det för långt ibland: en stammande person anmälde en reklamradiostation, eftersom radiokanalen hade ordnat en tävling där lyssnarna skulle framföra en juldikt på ett andetag, det vill säga utan att staka sig eller sluddra. En annan ansåg sig vara så diskriminerad att han anmälde Migrationsverket – myndigheten hade nämligen inte ordnat boende där det fanns en lokal RFSL-avdelning.

I stället för att ta initiativ till och starta en lokal RFSL-förening, lyssna på en annan radiokanal eller ta en lugnande promenad upptar sig folk med att känna sig diskriminerade. Förenings-Sverige verkar locka många med den inställningen.

Själv fick jag nyligen upprörda reaktioner från föreningarna ”Sveriges unga muslimer” och ”Muslimska mänskliga rättigheterkommittén”. Mitt brott: att recensera Nalin och Cheko Pekguls nyutkomna bok om växande islamism, där jag nämner att den förstnämnda föreningen får bidrag, samtidigt som de enligt paret Pekgul stör allmänna möten i Tensta. Det fick Sveriges unga muslimer att i ett desperat inlägg påstå att jag ”söker vithetens bekräftelse”. 

När diverse föreningar är i farten ställer få motfrågor: Är ”unga muslimer” i allmänhet verkligen kränkta? Är dyslektiker verkligen djupt besvikna på Göran Hägglund?

I Jönköpings-Posten kan man läsa om en ny debatt som liknar den om Fazers Kinapuffar för några år sedan. Det är företaget Betonghåltagarna som i företagsloggan har en figur som ska föreställa en asiat. När loggan togs fram 1994 tänkte man på klyschan att om man borrar sig rakt genom jorden kommer man till Kina. “Att det dyker upp en kines i ena änden borgar för kvalitet”, försökte företagens ägare Patrik Malmqvist förklara. Men vad hjälper det, när bollen har sats i rullning och en logga beskrivs som rasistisk? Och vad hjälper det att det inom ”kränkta grupper” finns olika åsikter om skämt, om karikatyrer och hädelse, när en tolkning görs till sanning?

Förr hade vi föreningar som ägnade sig åt viktiga samhällsfrågor. Nu har vi föreningar som knappt gör annat än att beklaga sig över hur synd det är om just dem.

Förr hade vi föreningar som ägnade sig åt viktiga samhällsfrågor. Nu har vi föreningar som knappt gör annat än att beklaga sig över hur synd det är om just dem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.