Hyrpersonalen – en dyr och ond cirkel

Hur kan det komma sig att bemanningsföretag kan användas för att pressa lönekostnader i andra branscher, men är extremt kostnadsdrivande inom vården?

Johan Enfeldt, tidigare liberal landstingspolitiker i Uppsala levererar en viktig del av svaret i rapporten ”Hyrsjuksköterskor i vården – Hur det gick till när politikerna tappade kontrollen och hur beroendet av hyrsjuksköterskor kan brytas”. Rapporten visar att bemanningsföretagens priser inte främst återspeglar bristen på sjuksköterskor, utan snarare bristen på skarpa krav i regionernas ramavtal.

Johan Enfeldt har egna erfarenheter av hur det kan gå till på ett sammanträde med regionens sjukvårdspolitiker. Man får information om att det råder brist på sjuksköterskor, och att möjligheten att direktupphandla hyrsjuksköterskor har slagit i taket, beloppsgränsen är passerad. Det måste till ett ramavtal. Politikerna har visserligen högtidligen lovat sina väljare att minska beroendet av den kostsamma hyrpersonalen, men vad ska de göra, läget är akut. De ger resignerat med sig, tjänstemännen får i uppdrag att utforma ett ramavtal.

När ramavtalet väl är på plats blir det plötsligt mycket lättare att anställa hyrpersonal. Dammluckorna öppnas. Och det med ett avtal som gör att bemanningsföretagen kan erbjuda mycket attraktiva villkor, ibland löner som är uppemot det dubbla av det som kollektivavtalet ger. Avtal som inte ställer krav på kollektivavtal, på leveranssäkerhet, inte ens på lägre pris vid längre uppdrag. De fördelaktiga villkoren gör det lättare för bemanningsföretagen att locka över personal. En ond cirkel.

För den enskilda sjuksköterskan är givetvis bristen på vettig lön och rimliga arbetsvillkor det som är anledningen till att hon (det är ju oftast en hon) väljer att arbeta för ett bemanningsföretag. Lönen är högre, flexibiliteten större.

Problemet för vården i stort är att bemanningsföretagen varken förbättrar arbetsmiljön eller tillför mer resurser. Tvärtom. Att ständigt behöva introducera och handleda inhyrd personal innebär merarbete för den anställda personalen. Hyrpersonal är ett arbetsmiljöproblem i sig. Och resurser som hade kunnat användas för att höja allas löner går till några få. Vad värre är: resurserna läcker också till bemanningsföretagens marknadsföring och vinster.

Men är det inte bra att sjuksköterskor kan stärka sin förhandlingsposition genom att ha alternativa arbetsgivare, som det heter?

På lång sikt kan det knappast ligga i fackförbundens intresse att förvandla sjuksköterskeyrket till en del av gig-ekonomin, med egenanställda F-skattare som hoppar mellan avdelningarna på korta, osäkra kontrakt.

På kort sikt är de åtgärder som förmodligen skulle vara mest effektiva för att minska överanvändningen av hyrpersonal, också åtgärder som skulle skapa bättre arbetsmiljö och frigöra resurser för löneökningar. Det handlar framförallt om att inse att det är dumsnålt att fortsätta med dagens anorektiska personalpolitik. Avdelningar, mottagningar och vårdcentraler måste få bemanna med marginal, så att man inte i panik måste köpa in hyrpersonal när någon blir sjukskriven, går på föräldraledighet, byter jobb. Eller när sommaren kommer, vilket verkar komma som en årlig överraskning.

Regionernas HR-avdelningar måste få resurser att rekrytera, och möjlighet att rekrytera tillsvidareanställda heltider, även om det bara är ett deltidsvikariat som ska fyllas. Det är bättre och billigare att använda personalpooler som buffert än bemanningsföretag.

Politikerna måste ta kontrollen, och börja ställa krav. Inte bara i vården. Osund användning av hyrpersonal sprider sig snabbt till andra delar av den skattefinansierade välfärden. Det finns redan hyrsocionomer och hyrpsykologer. Snart undervisas dina barn av en hyrlärare. Det gäller att agera innan dammluckorna öppnas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.