Demokrati

Hur skuldbördan fördelas efter dådet i Trollhättan

Det finns alltid en indirekt skuld att fördela när elände inträffar. Bakom en förskräcklig händelse finns förstås en direkt skyldig – men i själva verket är det i första hand något mer avlägset som förklarar det inträffade. Och vän av ordning går gärna på korståg mot denna indirekt skyldige.

En flicka som går med kort kjol ensam genom en mörk park en lördag natt får inte skylla sig själv om hon råkar illa ut. Därom är vi nog överens. Visst kan vi påpeka att det är olämpligt, men principen bör vara, att vi alla äger oss själva och därför har rätt att gå fredade var vi vill, utan att ens bli antastad med fräcka ord.

Hur ska vi då betrakta en pastor med huvudet fullt av kristna dogmer, som inför sin församling hävdar att homosexuella är som en cancer? Gör han sig då medskyldig till att homosexuella förföljs eller till och med mördas? Folk hävdar ofta det ena men inte det andra. Flickan är oskyldig, pastorn bör buras in. 

Det kan verka ologiskt men däremot rätt bekvämt och politiskt korrekt. Tanken bakom är dock densamma – det finns alltid en indirekt skuld att fördela när elände inträffar. Bakom en förskräcklig händelse finns förstås en direkt skyldig – men i själva verket är det i första hand något mer avlägset som förklarar det inträffade. Och vän av ordning går gärna på korståg mot denna indirekt skyldige.

Hur är det då med Sverigedemokraterna? Har inte de exempelvis en skuld för det som hände i Trollhättan?

Det finns faktiskt de som pekar ut SD – liksom enskilda debattörer som inte har ett dugg med SD att göra – som ”mördare”. Antingen därför att de har varit kritiska till flyktingpolitiken eller därför att de rent allmänt har varit kritiska mot sådant som de anklagande inte är kritiska till.

Det finns många historiska exempel på hur den indirekta skuldanklagelsen utformats. Nick Carter-litteraturen ansågs i början av 1900-talet vara orsaken till ungdomens fördärv. Smutslitteraturen bekämpades av den tidens moraliska sheriffer. Per Albin Hansson manade till ”hänsynslös kamp” mot skräpböcker som systematiskt förgiftade ungdomen och ledde in dem på ”brottets sumpväg. 

Det låter galet, men faktum är att flera brott begicks under den här tiden där de skyldiga hänvisade till påverkan av 25-öreslitteraturen.

Och jazzmusiken förde folk tillbaks till apstadiet – liksom seriemagasinen stimulerade fram våldsverkare och mördare – på femtiotalet. För att inte tala om vad Disneyfilmernas ohöljda sadism eller Stålmannens övermänniskoideal kunde leda fram till.

Det är samma tankefigur som gjorde mellanölen skyldig till knarkvågen på sextiotalet. Folk tog en 3,6 procentig bärs och blev sugna på hasch – vilket sen ledde direkt ner i herointräsket och en alltför tidig död. Och visst är det tydligt att skilsmässor, hustrumisshandel och tonårspregnanser beror på avkristningen? Det finns en tydlig koppling mellan morgonbönens upphörande i skolan och slikt elände.

Behöver jag nämna dansbaneeländet, modsen, videovåldet, dataspelen, porren, modellernas anorektiska smitta eller tungrockens fördärvande inverkan?

Således finns det två slags skuld som vi har att utkräva ansvar för:

För det första den skuld som gärningspersonen har – som domstolen har att hantera och som inte är så intressant annat än för pöbeln.

För det andra den skuld som vi alla har så fort vi yttrar oss och därmed omärkligt sätter de stenar i rullning som kan krossa civilisationer. 

Och detta hanteras av den domstol som det moralpaniska maktaspirerande anhanget sköter.

Hur är det då med Sverigedemokraterna? Har inte de exempelvis en skuld för det som hände i Trollhättan?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.