Segregation

Hur ska S införa mångkultur i Brandkärr?

Socialdemokraterna har en plan för att bryta segregationen och de menar att problemen går att lösa. Men om man verkligen vet hur utvecklingen kan vändas, varför började man inte redan för fyra år sedan? 

Krönika

Under Järvaveckan talade Stefan Löfven om regeringens satsning på utsatta områden, ett förslag som presenterades i Skäggtorp redan i våras. Några dagar senare var det energi- och samordningsminister Ibrahim Baylans tur att lyfta satsningen på en presskonferens. Planen för att bryta segregationen gäller mellan åren 2020 – 2027 och omfattar satsningar på 2,2 miljarder kronor årligen. 

Enligt Baylan har vi problem med segregation, men regeringen ”ser att de går att lösa”. Det framgår dock inte hur problemen ska lösas eller vilka de konkreta, handfasta lösningarna är. Satsningens storlek och den förställda beslutsamheten till trots, tyder inget på en djupare förståelse om problemets komplexitet. Planen framstår mer som ett försök att släcka bränder, än en långsiktig plan.

Medan endast 32 kommuner kan ansöka om de 2,2 miljarderna, har vi många områden som i rask takt är på väg att nå en pallplats bland de officiellt utsatta områdena. Nyköpingsområdet Brandkärr, där andelen invånare med utländsk bakgrund nästan har fördubblats sedan 2002, är det senast uppmärksammade exemplet.

En dyster lägesrapport från Brandkärr sätter fingret på varför regeringens plan är aningslös. Här kan man läsa att 90 procent av barnen i förskolan är somaliska barn, vilket innebär att lekspråket på förskolan är somaliska, vilket i sin tur försvårar det pedagogiska arbetet. Det uppseendeväckande i rapporten, vid sidan av att radikalisering, månggifte, drogmissbruk och moralpoliser förekommer, är konstaterandet att integration försvåras på grund av monokultur.

Man kan ”bli seriöst arg” för mindre. Ett svenskt område med en icke-svensk monokultur. Var tog den glorifierade mångkulturen vägen?

En förklaring till situationen i områden som Brandkärr är EBO-lagen som ger nyanlända rätten att bosätta sig i den kommun de önskar. Studier såväl som erfarenheten visar att nyanlända väljer att bosätta sig i områden där diasporor från hemlandet redan bor. Såvida regeringen inte avser att fysiskt flytta på människor missar satsningen alltså en avgörande faktor.

En närmast kunskapsfientlig inställning med avfärdanden av rapporter och studier som uppfattats som obekväma, har bidragit till att segregationen och utanförskapsområdena har växt i decennier.

Rapporter som varnat för segregationens olika skepnader, däribland Tino Sanandajis ”Utanförskapets karta” och Magnus Ranstorps ”Hot mot demokrati och värdegrund”, har inte saknats. Nu står vi här och regeringsrepresentanter förmår inte precisera lösningar på länge kända problem.

Syftet är att bryta segregation sägs det. Men leder, säg, mindre bostadssegregation till bättre integration? Under Järvaveckan menade en lokalt engagerad röst att det var när hon lämnade orten som hon kände sig utanför. Denna bristande identifikation med majoritetssamhället, borde vara det primära fokuset för den som vill bryta segregationen.

Trots sina stora satsningar framstår regeringen som aningslös om vad vi står inför. Det är i skärningspunkten mellan det sociala och mentala utanförskapet, den bristande viljan att leva som eller bland svenskar, och en lagstiftning som inte är kompatibel med denna karta som vi finner segregationens skepnader. Inga projektpengar eller samverkansformer kan enkelt återställa ett brutet socialt kontrakt. Om utvecklingen verkligen går att vända, varför väntade ni då i 4 år?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.