Hur många ska dö i Malmö innan politikerna agerar?

De tre män som sköts till döds i Malmö i veckan hade alla koppling till ett av de kriminella gäng som är aktiva i stan. Två av dem var dömda för brott tidigare, alla hade figurerat i tunga brottsutredningar.

Som boende i Malmö kände jag lättnad över att skjutningen hade med gängen att göra och inte var riktad mot allmänheten i annat syfte än att avskräcka. Samtidigt var det en massaker på öppen gata, en ljus vardagskväll mitt inne i stan, i närheten av polishuset, skolor, restauranger och bostäder.

De politiska reaktionerna på dådet har inte väntat. Moderaternas lokala företrädare vill skärpa straffen och införa ett nytt vittnessystem. Socialdemokraternas kommunstyrelseordförande gjorde ett uttalande om att hon var arg, men menade att skärpta vapenlagar, kameror och mer resurser ändå har gett effekt.

Gängen i Malmö har funnits länge och deras största intäktskälla är narkotikahandeln. Eftersom droger är något som efterfrågas trots att det är förbjudet, har det blivit en lukrativ bransch för människor som ställt sig själva utanför lagen. När det är olagligt att bruka, köpa och sälja, flyttas makten till den som kan skrämmas mest.

I över hundra år har regeringar och politiker världen över försökt stoppa narkotika genom regleringar och förbud. Detta har i sin tur finansierat en organiserad brottslighet, som tack vare förbuden har kunnat växa sig stark och som blivit en grogrund för hela den svarta marknaden.

Kriget mot knarket är förlorat. I andra länder verkar man nu för att arbeta bort de effekter som förbuden har lett till. Flera amerikanska delstater har lättat på lagstiftningen för vissa droger. Kanada har just beslutat om att helt legalisera cannabis och i stället skapa regler kring konsumtion, försäljning och produktion – med målet att göra den svarta ekonomin vit, skattegenererande och kontrollerad av rättsstaten.

I Sverige dominerar tyvärr fortfarande bilden av att droger är något som kräver nolltolerans. År 2016 dog 908 personer av narkotikarelaterade orsaker i Sverige, och då räknas inte gängvåldet. Det är bland de högsta dödstalen i Europa, och en av anledningarna är att missbrukare ses som brottslingar i stället för människor i behov av vård. Trots en av de skarpaste lagstiftningarna kring narkotika skördar förbudet offer. Både offer som överdoserar och offer som dödas av hämndlystna gängkriminella som vill bevaka sin marknadsandel.

Narkotikapolitiken har misslyckats totalt, men det finns knappt någon diskussion på politisk nivå om att förändra lagstiftningen. Vid det här laget kan vi lugnt konstatera att människor inte låter bli att knarka för att det är förbjudet. Men om narkotikan legaliseras får fler som hamnar i missbruk en reell möjlighet att söka vård. Kriminella gäng tappar sin största intäktskälla och blir ett mindre hot för allmänheten. Kontrollerad produktion och reglerad handel ger ökade skatteintäkter.

Det är skamligt att så många svenska politiker helt blundar för de negativa konsekvenser som nolltoleransen mot narkotika lett till. Hur många ska behöva dö i gängvåldet innan någon med politiskt mandat vågar föreslå avkriminalisering och legalisering? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.