Krönika
Migrationspolitik
17 januari 2019 kl 05:00

Hur många ignorerade väljare tål Sverige?

I ett antal år har väljarna nämligen ställt partierna inför samma fråga, i olika former: Vad ska man som väljare behöva göra för att förhindra en mer liberal migrationspolitik? I lika många år har svaret varit mer liberal migration. 

Det var drygt tio år sedan, i augusti 2008, och Margot Wallström, då vice ordförande för EU-kommissionen, var inbjuden till BBC:s flaggskepp Newsnight för att intervjuas om EU:s nya grundlag. Fördraget hade röstats ner i en folkomröstning på Irland utan att det betraktades som ett hinder av EU:s ledarskap. Den nya lagstiftningen skulle drivas igenom, frågan vara bara hur det skulle gå till rent tekniskt.

Ett antal gånger upprepade programledaren följaktligen samma fråga till kommissionär Wallström: 

Kan du förklara vad väljarna måste göra för att fördraget inte ska gå igenom? Vad måste väljarna göra för att döda fördraget?

Efter att ha duckat frågan i olika former föreslog Wallström till slut att väljarna skulle ”lämna åt ledarna att diskutera vad man ska göra en situation som denna” och underströk att dessa ledare ”investerat mycket politiskt kapital” i projektet. 

Det var oförblommerad politisk maktberusning, och det blev ett klassiskt Youtubeklipp.

Sedan dess har vi förstås fått Brexit. 

Wallström svar i brittisk tv må ha varit unikt okonstlat och öppenhjärtigt. Men den syn hon gav uttryck för om politikens roll i förhållande till folkviljan, är central i den kris som svensk politik just nu genomgår.

I ett antal år har väljarna nämligen ställt partierna inför samma fråga, i olika former:

Vad ska man som väljare behöva göra för att förhindra en mer liberal migrationspolitik?

När SD kom in i riksdagen 2010, svarade regeringen Reinfeldt med att ingå en migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet för en mer omfattande invandring. Detta trots att opinionsmätningar under ett antal år visat att endast en minoritet av svenskarna ställde sig bakom en mer liberal migration. 

Valet 2014, och SD:s växande väljarstöd, resulterade i Decemberöverenskommelsen. 

Sedan kom asylkrisen, och Sverige tog emot fler asylsökande än något annat land i Europa per capita.

Nu har SD 17,7 procent av väljarstödet, vilket har splittrat det politiska landskapet och slungat ut oss i en akut politisk kris. Och det är meningslöst att fortsätta argumentera i termer av att dryga 82 procent av väljarna inte röstade på SD, när valresultatet ska tolkas. Att nästan var femte väljare lägger sin röst på ett parti som stora delar av det mediala och politiska etablissemanget har kraftsamlat emot, är ingen liten sak i ett konsensusinriktat samhälle som vårt. 

Men det handlar naturligtvis inte bara om Sverigedemokraternas väljarstöd: Också Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna sände tydliga signaler om en förändrad migrationspolitik inför valet.

Så vilket är resultatet av detta till synes tydliga besked från väljarna? 

En överenskommelse mellan Centern, Liberalerna och de rödgröna som bland annat innehåller en punkt om liberal anhöriginvandring.  

Vilket leder tillbaka frågan: Vad ska väljarna behöva göra för att förhindra en mer liberal migrationspolitik?

Leave it to the leaders, sa Wallström. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.