Ett av de lite mindre uppmärksammade problemen svensk förvaltning står inför i dag har att göra med det ständigt ökade tolkbehovet i olika verksamheter. Sjukvården, domstolarna, kommunerna; alla lägger de i dag allt mer pengar på tolkar. Förutom de skenande kostnaderna finns det också ett problem vad gäller utbildning och validering; i nuläget saknar merparten av de yrkesverksamma tolkarna formell auktorisation. Tolkbehovet är helt enkelt så stort att arbetsgivaren inte har råd att vara petig.
SKL kom nyligen med ett yttrande om utredningen ”Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk” (SOU2018:83). Det är väl värt att läsa om man vill få en uppfattning om vilka problem som kommunerna och regionerna tampas med i dag. Som vanligt är behoven stora, och pengarna knappa. Alla tycks eniga om om att det behövs bättre och mer kvalificerade tolkar, men höjd kvalitet kostar och då krävs även betalningsvilja.
Rimligen borde den så kallade finansieringsprincipen gälla på området, det vill säga att kommuner och regioner inte ska behöva höja skatten eller spara för att hantera merkostnader, utan att de generella statsbidragen ska täcka utgiften. Men denna princip är ju inte särskilt helig i dag…
Det finns dock en annan diskussion om finansiering som vi förr eller senare kommer tvingas ha i relation till den ständigt ökande tolknotan och den är: Vilken princip ska gälla när det kommer till den enskildas rätt till tolk? Just nu är rätten till tolk obegränsad i tid och utan några andra kvalifikationer; kan man inte språket, då ska man få tolkhjälp.
Ett lovvärt system, kan man tycka, men just nu talar allt för att kommunerna framöver kommer att tvingas att göra extremt svåra prioriteringar och skära hårt i kärnverksamheten; många kommuner skär redan i dag i skola och äldrevård, trots att landet fortfarande officiellt befinner sig i en högkonjunktur. När Sverige var ett ymnighetshorn och pengar fanns att tillgå kunde krav om motprestationer, språkplikt och dylikt avfärdas som batongliberalism, men i det kärva läge vi nu verkar gå in i så kommer dessa krav åter höjas.
I Danmark har man redan haft den här diskussionen. Där är rätten till gratis tolkhjälp i dag begränsad till tre år; därefter förväntas man ha lärt sig språket. Kan man inte göra sig förstådd därefter får man betala en egenavgift för tolkhjälp, eller ta hjälp av släktingar eller vänner. Hårt? Ja, säkert. Vi svenskar älskar göra oss lustiga över Danmark, men förr eller senare brukar vi ändå stå där med svansen mellan benen. Att säga att invandrare inte ska behöva stå för en större andel av tolkkostnaderna framöver låter enkelt och humanistiskt, ända fram till att kommunerna tvingas vältra över den ökande kostnaden på barn och äldre.
Fördelningspolitik i dåliga tider kan inte bara handla om att distribuera samhällets överflöd åt olika håll och sticka extra sedlar i plånboken på folk. Det innebär också att öppet och ärligt diskutera hur vi bäst fördelar samhällets kostnader och brister på ett sätt som är rättvist. Tiden börjar bli mogen att ha den diskussionen om de skenande tolkkostnaderna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.