Samhälle

”Hur får man andra att göra som man vill?”

Jag ser det som självklart att ett samhälle utan starka internaliserade normer snabbt blir olidligt. Men hur skapas de då bäst, om inte varken via marknaden eller de hårda tagen, frågar Marika Lindgren Åsbrink i sin krönika.

Hur får man andra att göra som man vill? Frågan uppkommer så snart minst två människor har ett samhälle ihop, utgör smärtpunkten i alla organisationer och är en inte oväsentlig beståndsdel i politiken.

Filosofen Michel Foucault hade ett svar: Panoptikon. Att västerlandet lämnade de mest brutala kroppsstraffen och övergick till ett modernt rättsväsende för ett par hundra år sedan var, enligt Foucault, inte primärt ett uttryck för humanism. Det handlade om att makten – inte minst den framväxande kapitalismen – hade skaffat sig andra behov. Man behövde lydiga kroppar och den allra lydigaste kroppen har internaliserat samhällets normer, så att övervakning och straff kan reduceras till ett minimum. Sinnebilden för detta var Panoptikon, ett fängelse designat så att de intagna aldrig vet när de observeras, vilket gör skötsamheten permanent även med minimal faktisk övervakning.

Regeringen Reinfeldt hade ett annat svar. Det hette ”ekonomiska incitament”. Under de där åtta åren i början på 2000-talet fanns det i princip inga mänskliga beteenden som inte kunde frammanas med en prislapp. Sjukdomar och arbetslöshet utraderades med jobbskatteavdragen. Jämställdheten löstes med en bonus för föräldralediga. Låglönejobb subventionerades fram via skatteavdrag på allt som rör sig. SFI kirrades med en bonus för de som klarade sig snabbt. Och integrationen fixades genom att privata ”etableringslotsar” fick ersättning när nyanlända fick jobb. 

Jag skulle kunna fortsätta hela krönikan ut. Nästan inget av ovanstående föll ut som planerat. Människor är tydligen mer än spelpjäser som enkelt låter sig styras via plånboken. De borgerliga partierna har inte direkt lärt läxan – vinner de valet kommer vi att se en lång rad trötta experiment i samma anda – men ekonomismen har trots allt fått stå tillbaka i debatten, till förmån för en annan politisk idé om hur man påverkar människors beteende: genom hårda tag.

Från marknadstro till en tro på traditionella, auktoritära och nationalistiska värden (TAN) alltså. Och visst kan det vara nyttigt att ställa tydliga krav på folk, och vi behöver definitivt både fler poliser och ett starkare försvar. Jag är dock mindre övertygad av stråket av att man liksom ska skälla bort samhällsproblemen. Om man nån gång varit intresserad av hur man bäst bemöter trotsiga barn har man antagligen stött på begreppet ”lågaffektivt bemötande”. Det kan vara oerhört mycket mer effektivt att trappa ner än att ”markera var gränsen går”.

I Foucaults analys fanns inte så lite underliggande maktkritik. Men jag är inte en fransk intellektuell utan ser det som självklart att ett samhälle utan starka internaliserade normer snabbt blir olidligt. Hur skapas de då bäst, om inte varken via marknaden eller de hårda tagen? Jag kan inte vara den enda förälder som noterat att städning och klädupphängning fungerar trögare hemma än på förskolan. Alla kanske inte delar min generella syn på förskolan som civilisationens mest sublima uttryck, men det finns nåt här: När förskolan fungerar som bäst är pedagogerna just de varma auktoriteter som kan lotsa barnen rätt i människoblivandet. Inte via rädsla, utan genom att betona viljan att göra rätt – tillsammans.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.