Kompetensförsörjning

Högre löner det offentligas mirakelkur?

I politikens drömvärld är kompetens något som kan beordras fram. När olika professioner larmar om väntad brist brukar varningarna ignoreras. Ansvariga politiker försäkrar: Vi vet att vår plan kommer att fungera. Men gör den verkligen det?

 

Gästkrönika

När personalflykten får störande mycket uppmärksamhet föreslås gärna en rejäl anslagshöjning. Metoden har tillämpats för lärare, nu diskuteras den för poliser och barnmorskor. Löner ska höjas! Fler ska utbildas! Här kommer pengar! 

Höjda lärarlöner skulle locka fler och få lärare att stanna kvar. Ironiskt nog tycks lyftet ha gjort arbetsmiljön mer otrivsam och bidragit till en större omsättning av lärare. När några skulle belönas framför andra blev många förbigångna. En ny sorts vantrivsel skapades. 

Barnmorskebristen förvärras eftersom ingen har tid att handleda barnmorskestudenterna. De alltför få fast anställda barnmorskorna är upptagna med att skynda mellan flera förlossningar samtidigt. De beordras till extrapass och springer tills de blir sjuka eller slutar. Den individuella lösningen blir frilansarbete eller bemanningsföretag.

Och så behövs det fler poliser, väldigt många fler, eftersom också många av de nyutbildade ger upp. Lönen är låg och arbetsvillkoren hårda. I veckan meddelade de utbildningsansvariga att detta kommer att bli svårt: 100 av 800 platser på höstens polisutbildningar står tomma. 

Det går inte att få fram tusentals nya poliser. Det går inte ens att testa alla som anmäler sitt intresse. Testmaskineriet saknar resurser, det ska samtidigt hantera den återinförda värnplikten. Den gamla refrängen från tv-serien Lorry är ständigt aktuell, Peter Dalles snopna: ”Tänkte inte på det.”

Attitydskillnaden mellan privata och offentliga arbetsgivare blir blixtbelyst av Oscar Martinez Martinez, styrelseledamot i Vårdförbundet Student. Han studerar till sjuksköterska samtidigt som han arbetar på ett möbelvaruhus.

I utbildningen vid Karolinska institutet ingår praktik, ”verksamhetsförlagd utbildning”, vfu. Han fick schemat samma dag som han kom till den medicinavdelning där han skulle arbeta. Han fick tre olika handledare under en vecka, allt var rörigt: ”Hur svårt kan det vara att bestämma vilka handledare jag ska ha? Det betyder ju så mycket att bara ha en person att förhålla sig till.” 

Till hösten ska han ut på vfu igen, var och hur vet han inte. Blivande sjuksköterskor kan få resa två timmar enkel väg för att komma till sin vfu, vilket i kombination med obekväm arbetstid torde få vem som helst att fundera på att hoppa av. 

Oscar Martinez Martinez jämför med möbelvaruhuset där han arbetar parallellt med studierna: ”De frågar vad jag behöver för att orka med. Då handlar det om att hjälpa kunden välja rätt köksluckor, inte om patientsäkerhet.” 

Alla arbetsgivare lider av den kompetensbrist som generationsskiftet medför när fyrtiotalisterna går i pension. Privata företag tycks hoppingivande medvetna om att de måste bemöda sig för att locka arbetskraft. Men hur ska det gå för alla de offentliga arbetsgivare som börjar med att skrämma bort de unga redan under utbildningstiden?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.