Krönika
Demokrati
27 maj 2015 kl 06:01

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Hör du orons muller, Löfven?

Det finns i dag människor som förenas av att de lever i ett land som på gott och ont håller på att förändras i grunden - men utan att den politiska ledningen sätter ord på det. Det är ett livsfarligt läge.

Jag skrev en krönika härförleden om att S i Malmö måste våga höja skatten istället för att osthyvla i välfärden. Efteråt överöstes jag av mejl.

De mejlande ville förklara varför de inte vill betala mer skatt. Flertalet kom i någon form in på invandringen. Jag försökte behålla behärskningen, och ofta kom det så småningom in en bakgrund, en förklaring till ilskan.

Där fanns den kvinnliga pensionären med mycket taskig pension. En annan hade ett vuxet barn som inte fick något arbete. En tredje berättade om hur en släkting med åkeri förgäves försöker följa kollektivavtal och regler men konkurrerades ut av utländska åkerier som dagtingar med dygnsvila och villkor.

När jag stänger ner datorn sent på natten har jag svarat på alla breven och tänker att detta är en slags bild av Sverige.

Kvar finns deras känsla av oro, som en smak av metall i munnen.

De som anfallit mig med aversioner mot invandringen är egentligen arga över något annat. Men invandringen har blivit vår tids pysventil, den vardagliga snackis människor kan ta till.

Det är i mångt och mycket också rimlig samhällskritik de framför. En kritik mot att de på toppen drar ifrån och lämnar människor efter. En vrede mot trygghetssystem som faktiskt skapar fattigdom. En skola med mycket stora, generande kunskapsbrister som slår stenhårt mot dem längst ner.

Och mot detta: En allt oftare handfallen politik.

Nu samlas regeringspartiet Socialdemokraterna till kongress.

Det kanske låter konstigt att höra av en som var talskrivare åt Håkan Juholt – men jag önskar mig inte stora svulstiga tal, utan något mer balanserat. Det måste vara någon slags harmoni mellan läget i partiet och det som sägs.

Jag skulle vilja att Stefan Löfven vågade lägga örat till marken. Vad skulle han höra? Vad skulle han känna?

Jag tror det är ett orons muller. Människor som förenas av upplevelsen av att leva i ett land som på gott och ont håller på att förändras i grunden men utan att den politiska ledningen sätter ord på det. Det är ett livsfarligt läge.

Vad socialdemokratin och landet behöver är inte ett ledarskap som höjer rösten och dånar om att Sverigedemokraterna är nyfascister utan försöker förstå vad det är som föser väljarna i SD:s riktning. Som förstår vår tids pinnebergare och hittar ordens allvar. 16 procent är inte rasister men känner oro för om de själva kommer klara sig i ett förändrat Sverige. Hittills har den nya regeringen inte lyckats lugna de oroliga.

Jag tror man måste börja med att visa att man tar oron på allvar. Att man sätter ord på den gärna i kombination med riktiga reformer som på sikt kan återskapa tryggheten och känslan av gemenskap.

Kanske kan Löfven lära något av Håkan Juholt, som i sina bästa stunder, innan drevet om hyran hade opinionssiffror på 35, 36 procent. I installationstalet satte han ord på oron över ett land som glider isär och beskrev socialdemokratins utmaning: ”Om jämlikhet inte är möjlig så rustar sig medborgarna för ojämlikheten.”

Lägg örat mot marken Löfven, och visa sedan att du har förstått vad du hört.

De som anfallit mig med aversioner mot invandringen är egentligen arga över något annat. Men invandringen har blivit vår tids pysventil, den vardagliga snackis människor kan ta till.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 27 maj 2015 kl 06:01
Uppdaterad: 28 maj 2015 kl 10:15