Lyssnade häromdagen på ett inslag i Sveriges Radio om bristen på fiberuppkoppling vid landets äldreboenden. Även om en märkbar förbättring har skett det senaste året, är det fortfarande runt 40 procent av dessa boenden, som saknar möjlighet att tillgodose de boendes behov av en fiberanslutning för deras PC eller bärbara dator och läsplatta. Ja, i ett hundratal kommuner erbjuds de äldre inte internet, enligt en kartläggning från Socialstyrelsen.
Jag försöker leva mig in i hur det skulle vara att bli tvungen att flytta in i ett av dessa boenden, vilket skulle kunna hända när som helst, mot bakgrund av att jag under det senaste decenniet drabbats av ett flertal mycket allvarliga tillbud och sjukdomstillstånd med en rad operationer, som följts av rehabperioder. Perioder då tiden som jag kunnat vistas på nätet har styrts av äggklockan, allt för att inte missa att hålla mig i rörelse enligt de goda råd som jag fått under hjärtgympan och i artrosskolan samt av de ambitiösa sjukgymnaster och fysterapeuter, som hjälpt mig att hänga med fram till idag.
För mig, änka sedan snart 20 år med barn och barnbarn på avstånd – vilket numera avskräcker – är tillgången till nätet ovärderlig. Här kan jag hålla kontakt med och hålla mig ajour med livet lokalt men även med det som sker i olika delar av Sverige och världen.
På nätet odlar jag mitt intresse för samhällsutvecklingen och med det håller jag hjärnan i trim. Möjligheten att vara ute på nätet har verkligen påverkat lusten att leva, eftersom jag idag har möjlighet att ta del av det som intresserar mig – på tider som jag själv rår över. Jag säger ganska ofta att jag hoppas få leva ett tag till, för att få se hur det går med än det ena, än det andra. Den nyfikenheten gäller inte minst politikernas samhällsbygge. Jag har nyligen fått en del alldeles färska perspektiv på detta då jag läst Olle Wästbergs och Daniel Lindvalls bok "Folkstyret i rädslans tid" och intresserat mig för att försöka ta reda på varifrån dagens regering och riksdag hämtar input till sitt lagstiftningsarbete.
Mot den här bakgrunden undrar jag:
1. Tänker de politiker som ansvarar för fiberanslutning av gamla och nya äldreboenden, på att kvaliteten i den servicen står i direkt relation till varje individs möjlighet att kunna göra egna personliga val för hur man vill utforma sitt liv på nätet? Detta är ingen liten fråga, dessa val är minst lika viktiga – för många sannolikt mer – som de aktiviteter AFK (away from keyboard), som ibland anordnas för de äldre i grupp.
2. På vilken nivå – lokalt eller regionalt eller nationellt – ligger detta ansvar idag?
3. Hur säkras likvärdigheten? Vilken instans borgar för att alla äldre landet runt ges samma möjligheter till nyttjande av denna möjlighet för sitt välbefinnande? Om ansvaret inte är tydligt utlagt idag borde detta ske. En kapad eller illa fungerande internettillgång är ett minst lika besvärligt socialt hinder för äldre som för yngre.
Tacksam för svar.
Bylinefoto ovan: Carl Johan Rehbinder
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.