Demokrati

Hen? Hin håle? Hur hamnade vi här?

Genusvetenskapen är ideologi förklädd till vetenskap, producerad inom akademin, med monopol på den rätta vägen till rättvisa, som vunnit statsmaktens gunst. 

Krönika

Det är med en märklig nostalgisk känsla jag minns den förväntansfulla försommardagen 2007 då jag under en vistelse i Kalifornien begav mig till UC Berkeley. Min förhoppning var att kunna besöka en av genusvetenskapens Profet(innor), och på den tiden av mig uppskattad tänkare, Judith Butler. Till min stora besvikelse gick planerna i stöpet. Hon var inte anträffbar.  

En välvillig professor hade några år tidigare, i samband med att jag filade på en ansökan till doktorandutbildningen som gudilov aldrig skickades in, tipsat mig om att läsa genusvetenskap; teoriernas bas var inte mig främmande visste han, vilket var en fördel, och det hela skulle berika min portfolio. Hur genusvetenskap skulle berika någons portfolio och CV förstod jag först långt senare. Rådet tog jag hur som helst till mig då. 

I genusvetenskapen förekom, och gör så än idag, en rejält utvidgad, närmast anarkistisk, syn på kunskap och vetenskap. Därtill utgick det kritiska tänkande som studenter uppmuntrades till utifrån givna, men inte öppet uttalade, premisser. Manliga forskare, såsom Michael Kimmel eller Adam Jones, som var lierade med feminismen och bedrev mansforskning ur olika perspektiv kunde anklagas för homosocialitet – utan någon kritisk reflektion, men till studenters förtjusning. 

Nyligen talade en person som arbetar med frågor om inkludering om vad som kan bli det senaste pronomenet i det svenska språket: hin. Det ska användas för inkludering av personer som ännu inte tagit ställning till sin könstillhörighet eller den binära könsuppfattningen. En del i sällskapet uttryckte spontant högt det jag tänkte tyst: hin håle? Hur hamnade vi här? Reaktionerna bland andra var desamma som gamla kurskamraters reaktioner när vissa teorier ifrågasattes; mindre subtila suckar och dumförklarande blickar.    

Genusvetenskap fokuserar på inkludering. Men, inkludering är minst lika mycket ett verktyg för genusvetenskapen. 

Den sociala ingenjörskonstens främsta verktyg är idag, något tillspetsat men inte helt obefogat, inte skattsedeln. Det är inte heller, som det skedde en gång i tiden, noggrann planering av var eluttagen ska placeras i hemmen för att styra befolkningstillväxten. Det främsta verktyget är snarare en överideologi – i form av just genustänkandes olika former. 

Genusvetenskapen är ideologi förklädd till vetenskap, producerad inom akademin, med monopol på den rätta vägen till rättvisa, som vunnit statsmaktens gunst. Som alla överideologier är de tankar och teorier som springer ur genusvetenskapen vilandes över det offentliga. Det är idag inte möjligt att verka inom offentlig sektor utan att på ett eller annat sätt behöva förhålla sig till detta. Den genusvetenskap jag en gång lämnade bakom mig i en föreläsningssal, är idag verksam lite varstans. Fråga er, hur kommer det sig att det idag ansöks om statliga medel för att menscertifiera arbetsplatser? 

Revolutionen äter som bekant sina barn. Det var inte för intet som Judith Butler förra året kände sig nödgad att förklara för sina lärjungar i Sverige att de missförstått henne. I ett land där ”lagom” ersatts med ”extremt är bäst”, ses genusvetenskap som en yttring för progressivitet – medan det i själva verket är just en extrem yttring för den nya sociala ingenjörskonsten.  
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.