Jämställdhet

Hemmet – fängelset från vaggan till graven

Utlandsfödda och utomeuropeiska kvinnor står allt oftare i centrum för den politiska debatten. Integrationen av dem är på många partiers agenda. Miljöpartiet vill bana väg genom arbetsintegrerande sociala företag och Moderaterna å sin sida föreslår ett förbud av moralpoliser. Oavsett vad man tycker om enskilda förslag: att dessa kvinnor uppmärksammas är bra, skriver kvinnorättsaktivisten Maria Hagberg i en gästkrönika. 

Gästkrönika

Genom åren har det ofta rapporterats om att utomeuropeiska kvinnor står längst från arbetsmarknaden, men sällan har det ställts problematiserande frågor om varför. Självklart är det så att en del av dessa kvinnor utsätts för diskriminering av arbetsmarknaden och självklart spelar utbildningsnivå och liknande in. Men i många fall är det också andra orsaker bakom. När det gäller kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck har det i huvudsak handlat om unga kvinnors rätt till sitt eget liv. De som glöms bort är de kvinnor som redan är gifta och som har rätt till sitt eget liv.

När jag för ett antal år sedan arbetade i södra Kurdistan, norra Irak, träffade jag en gammal kvinnoaktivist Ronak Rauf som berättade att hon i yngre år rest runt på den kurdiska landsbygden och lärt kvinnorna om sin kropp och sexualitet. Jag frågade henne vad som var den viktigaste kvinnokampen och förväntade mig att hon skulle svara ”att kämpa mot mäns våld mot kvinnor”. Men svaret blev ”att kvinnan har en egen ekonomi och en egen inkomst”. ”Varför?”, undrade jag.

 ”Därför då kan hon leva självständigt utan en man och hon kan skilja sig från ett dåligt äktenskap” svarade Ronak Rauf.

I vår debatt om de kvinnor som står längst från arbetsmarknaden sägs inte ett ord om de religiösa familjelagarnas och klansystemens inverkan på dessa kvinnors liv. Inte ett ord om att en hel del av de vuxna kvinnor med barn som idag befinner sig på kvinnojourer i Sverige, är just vuxna kvinnor som kräver rätten till sitt eget liv.

De många vuxna kvinnor som kommit hit genom anhöriginvandring är redan gifta, ofta genom arrangerat-, tvångs- eller barnäktenskap i det forna hemlandet. Kvinnorna kommer till Sverige och ser att här kan de göra mer än att arbeta hemma för man och barn.

Det är nu svårigheterna börjar. En del kvinnor får inte vistas i miljöer där andra män finns, eller har klädkoder som begränsar dem. Det gör att de får stora svårigheter att kunna ta en anställning i vårt samhälle. De kvinnor som försöker bryta sig loss utsätts för ryktesspridning och förtal av släktingar och landsmän. I värsta fall hotas de av våld och mord och måste söka skyddat boende.

Den som inte vet hur klansystem och religiösa familjelagar fungerar kan lätt tro att könssegregerade projekt i våra förorter är kvinnornas väg till ett självständigt liv. Det är bra att projekten finns, då det åtminstone för en del kvinnor innebär att de får röra sig utanför hemmet utan mannens tillåtelse.

Men, för många kvinnor är hemmet fortfarande ett fängelse ”från vaggan till graven” som kvinnorörelsen i Mellanöstern uttryckte det. Det är till och med så att en del kvinnor utsätts för ännu svårare förtryck när släkten kommer. Då har de förutom man och eventuella söner, även äldre generationer, och syskon på båda sidor, som bevakar och kontrollerar. Släktnätverken gör det oerhört svårt att bryta upp eller att frigöra sig. För en del kvinnor som kommer hit blir det en chock att förtrycket i familjen kanske till och med blir värre.

Det är ett oerhört svek från myndigheter och beslutsfattare att inte ta detta i beaktande då kvinnor, i synnerhet kvinnor från utomeuropeiska länder, står långt ifrån arbetsmarknaden.

Många av våra invandrare och flyktingar kommer från länder där de religiösa familjelagarna utgör lagstiftning och konstitution helt eller delvis. Under mina fem år i Mellanöstern arbetade jag med kvinnoorganisationer på plats som arbetade för en sekulär stat där lagar och konstitution var åtskilt från religiösa regelverk och där varken religion eller familjelagar begränsar kvinnors rätt till sitt eget liv, sexualitet, föräldraskap, arvsrätt, utbildning etcetera.

I Sverige har kvinnor successivt fått dessa rättigheter. Man kan skilja sig, ha gemensam vårdnad, vara sambo, resa och arbeta utan en mans tillåtelse och så vidare. Detta är frukterna av ett reformarbete.

Alla dessa reformer – och rättigheter – måste omfatta även de kvinnor som redan är gifta då de kommer hit. Men många av dessa kvinnor finns idag på kvinnojourer, eller utför vad som snarast kan beskrivas som slavarbetare i sina egna hem.

Beskrivningen att dessa kvinnor ”står längst ifrån arbetsmarknaden” må vara formellt riktig. Men för att hjälpa dem krävs djupare insikter om varför och hur de fråntas rätten till sitt eget liv, sin integration och sin delaktighet av sina egna familjer.

 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.