Krönika
Moderaterna
18 oktober 2019 kl 05:10

Hellre ett stabilt högerparti än dagens falsettmoderater

Moderaterna, som just nu håller partistämma tar långa kliv bort från en sansad liberalism. I veckan vägrade Ulf Kristersson kalla ett rasistiskt parti för rasistiskt och under riksårets första partiledardebatt valde M-ledaren att markera solidaritet med Jimmie Åkesson och Ebba Bush Thor genom att inte ta replik på dem.

När någon desperat går upp i falsett tappar den samtidigt förmågan att tänka flera tankar. Adrenalinet pumpar och stressnivån blockerar all förmåga till intellektuell eftertanke. Hen är inte bara hysterisk, utan också lite korkad.

Ibland känns det som om hela det svenska politiska livet är där när rösten spricker, tårarna tränger på och alla tankebanor i hjärnan blockeras. Allt för många slåss om den lilla skärvan av politik som handlar om hårdare tag. Allt för få tar sig tid att djupandas för att syresätta systemet och återfå förmågan att lyfta blicken. Bortom kepsförbud och bidragstak finns de riktiga utmaningarna, de som kräver mer tankeförmåga och mindre one-liners.

Just nu samlas moderater från hela landet för att ge oss en inblick i hur deras gälla tonläge och tunnelseende tar sig uttryck. Så länge partiet vann val accepterade de mer mörkblå allt från minskade försvarsanslag till att se sin partiledare gå i Pridetåget, men efter valförlusten kom bakslaget för den som trodde att det nya i Nya Moderaterna var beständigt.

Under veckan som gått har det blivit allt mer tydligt att Moderaterna tar långa kliv bort från en sansad liberalism. Efter Agendas partiledardebatt i söndags deklarerade Ulf Kristersson att han inte vill kalla ett rasistiskt parti för rasistiskt. Det är inte en språkligt semantisk fråga, utan ännu ett medvetet steg för normaliseringen av det parti som inte är som alla andra. Senare i veckan redovisade en räcka moderata företrädare förslag som var något av det mest moralkonservativa jag läst på länge. En hel DN-debatt ägnades åt teorin att fattigt folk vill vara fattiga och därför måste till exempel försörjningsstödet sänkas. Och under riksårets första partiledardebatt valde Ulf Kristersson att markera solidaritet med Jimmie Åkesson och Ebba Bush Thor när de tre valde att inte replikera varandras politik.

En vecka av mörka utspel och symbolpolitik för den som vill ha ett rimligt och moderat, i ordets rätta mening, högerparti. Men det finns ljuspunkter. Moderata kvinnoförbundet släppte i veckan en rapport om den interna jämställdheten i partiet. Just den är inte direkt en ljuspunkt, men att kvinnoförbundet ställer krav och kritiserar unkna maktstrukturer i det egna partiet är ändå ett ljus i mörkret. Och modigt, med tanke på hur flagrant samma maktstrukturer utmanövrerade Anna Kinberg Batra.

Jag har svårt att se hur långt in i högerbåset partiet måste gå innan den ideologiska splittringen också blir en partisplittring. Någon kanske tycker att jag borde gotta mig åt moderaternas kräftgång. Under andra omständigheter hade jag nog kunnat mysa lite ska jag erkänna. Men jag väljer varje dag i veckan hellre ett stabilt och tryggt högerparti som regeringsalternativ. Dessutom är alla demokratiska partier drabbade av samma självförtroendekris och desperation, inte minst de två stora.

Ulf Kristersson kommer under stämman i helgen göra allt för att undvika falsett, även om politiken signalerar enkelspårighet. Oron han brottas med måste vara om det som nu sker gör honom till den moderatledare som stänger dörren för anständighet och regeringsduglighet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.