Medier

Hederlig journalistik är särskilt viktigt under ett valår

Inför valåret har många medier hög svansföring och beskriver sig själva som sanningens väktare. Men om medierna gör sig själva till spelare i ideologiska och politiska strider blir debatten dum och ohederlig – och det förlorar vi alla på. Pontus Westerholm, ordförande Föreningen Heimdal, som nyss varit föremål för medial hårdgranskning, skriver gästkrönika om valet, debatten och medierna. 

Gästkrönika

Valåret är ännu i sin linda, men redan syns olika exempel på lågvattenmärken som komma skall. Trollkonton på Sveavägen, kristdemokrater som kallar klimatengagerade för dumpuckon. Jodå, det kommer att bli hetsigt i stort och smått och det är inte alltid hela världen – ett valår måste få innehålla heta känslor och vinnarskallar. Men när det blir dumt och ohederligt – då förlorar alla på det. Det är något vi alla bör hålla i minnet.

Nyligen har SVT gått ut tillsammans med SvD, Sveriges Radio och DN och utlovat faktagranskning ett samarbete för att motverka spridningen av falska nyheter och desinformation. Det låter ju bra, men för SVT:s del grumlas det något av att de bara dagar senare hamnar i blåsväder själv för ett minst sagt märkligt förhållningssätt till fakta rörande Staffanstorps kommuns mottagande av nyanlända. 

Som sagt. När det blir dumt och ohederligt förlorar alla på det. Detta gäller inte bara de politiskt engagerade, utan även medier som inte håller måttet och lånar sig till kampanjer som, avsiktligt eller ej, får politiska förtecken.

Det konservativa inslaget – såväl bland åsikter som i livsstilsuttryck har fått ett uppsving på många sätt på senare år, något som uppenbarligen upplevs särskilt hotfullt bland vänstersinnade kulturjournalister. Detta i kombination med valåret blev något som nyligen drabbade mig själv i allmänhet – och min förening i synnerhet.

Att kulturredaktioner ibland tar sig friheten att bedriva kampanjjournalistik med vänsterlutning är väl känt, men den guilt-by-association-anklagelse som Malena Rydell, tidigare chefredaktör på vänstertidskriften Arena och radikalfeministiska Bang, riktade mot Föreningen Heimdal i SvD förra söndagen, hade en imponerande grovlek.

Över åtta sidor spreds så många insinuationer och misstänkliggöranden att det blev svårt att hålla reda på dem. Påståenden som ofta stod i direkt strid med de direkta svar på raka frågor som vi i föreningen själva gett, vilket gjorde läsningen av hennes artikel till en smått surrealistisk upplevelse för oss som är aktiva.

Heimdal är en förening av borgerliga studenter, såväl liberaler som konservativa. Det innebär att våra sympatier är med Alliansen och att vi ser fram emot en borgerlig valseger i höst och att Ulf Kristersson får överta statsministerposten. Detta må krocka med Malena Rydells önskemål, men det är vår rätt att tycka så. Detta innebär också att vi i grunden är motståndare till såväl socialism som nationalism – två utopiska ideologier – samt att vi anser att såväl de rödgrönas idéer som sverigedemokraternas idéer är fel väg för Sverige.

Vi samlas under den stadgade parollen ”reformvänlig konservatism”. Andan är raka motsatsen till den inskränkthet som skildras i artikeln om oss. Vi vill framför allt ha högt i tak. Därför, och enbart därför, var Jimmie Åkesson inbjuden. Detta i egenskap av partiledare för ett riksdagsparti, liksom vi haft talare av alla tänkbara politiska och filosofiska slag. Det betyder inte att Heimdal på något sätt stöder personerna i fråga. Vi stöder varken Jimmie Åkesson eller Sverigedemokraterna. Däremot försöker vi behandla alla talare lika och ge dem vår föreningsnål i present. Det kan säkert verka oerhört för skråjournalister vars huvudsakliga mål här i livet är korrekt politisk positionering och krav på andra att göra detsamma, men för oss fungerar inte det politiska samtalet så. Vi värdesätter den fria diskussionen framför slutsatser.

Det som förbluffar mig är hur lätt det är att sätta en massmedial bild samt att bakom den bild som sätts finns det en massa journalistiska vägval. Vilken artikel hade kunnat skrivas utifrån det faktum att Lars Ohly och Gudrun Schyman gästat oss?

En seriös granskning hade förmodligen tagit det för uppenbart att mottot ”förändring är förnedring” är studenthumor, liksom (väldigt) mycket annat på Heimdal är självironi. En seriös granskning hade inte utelämnat det föreningen själv svarar på frågor, för att istället ge enskilda medlemmar språkrörsstatus. (På vår webbsida Heimdal.nu kan var och en bilda sig en uppfattning om Heimdals position. Där finns de frågor vi fick – och svaren som utelämnades i artikeln.)

Vi är bara en förening. En liten skärva civilsamhälle av politiskt intresserad karaktär. Att vi med jämna mellanrum faller offer för vinklade mediebilder beror säkert delvis på så simpla anledningar som att vi finns i en källarlokal, att vårt namn är nationalromantiskt och att vi härrör från artonhundratalet och befinner oss till höger. Sådant kan vara skäl nog, åtminstone under ett valår. Själv är jag för övrigt centerpartist. Men det hjälper väl inte det heller.

Det intressanta är emellertid inte vi, utan att vår lilla konservativt doftande verksamhet kan anses viktig och hotfull att den måste oskadliggöras med åtta sidors nidbild.

Vilket för oss tillbaka till början av denna krönika. Medier kan ha hur hög svansföring de vill. Om de själva bidrar till att debatten blir dum och ohederlig så förlorar alla på det. Det är särskilt olyckligt under ett valår.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.