Krönika
Medier
8 januari 2020 kl 05:05

Hatet mot swishtiggarna gror ur mediernas kris

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör och bloggare

Det här är en opinionstext

Folk på tidningar är inte arga på ”swishtiggarna” för att de oroar sig över deras påverkan på journalistiken, utan för att de påminns om den egna branschens kris och vad som komma skall. 

Om det är en debatt vi aldrig verkar bli färdig med i det här landet så är det debatten om Swish, eller närmare bestämt det fenomen som idag lite nedlåtande har kommit att kallas ”swishtiggeri”.

I praktiken omfattar denna term en rad olika figurer som sysslar med sådant som journalistisk eller författarskap och som förlitar sig på olika nya internettjänster för att betala hyran. Idag är det – med lite flyt, det vill säga – möjligt att livnära sig på journalistik utan att behöva vara anställd hos en av de ”riktiga” mediekanalerna, och det är möjligt att åtminstone delvis kringgå de klassiska bokförlagen genom att finansiera sitt bokprojekt på sidor som Kickstarter.

Det här är självklart en tämligen stor förändring av spelplanen jämfört med bara ett eller två decennium sedan. Mediernas grindvaktsfunktion i samhället är nu i princip helt död. Det borde knappast förvåna att kolumnister och tyckare i media hela tiden återvänder till olika diskussioner om huruvida ”swishjournalistisk”, ”swishtiggeri” och dylikt är något suspekt, kanske till och med farligt för demokratin. Jag tänker dock lämna den diskussionen därhän, därför att det finns något djupare som debatten om swishtiggeriets vara och inte vara speglar, ett reellt samhällsproblem av växande proportioner: akademiseringens kris.

Vad menar jag med detta? Jo, om vi tar journalistyrket som exempel, så var detta ett utpräglat knegaryrke för inte särskilt länge sedan. Det var något man lärde sig på gatan, eller mellan kaffekokandet nere på tryckeriet. Idag förväntas dock ”riktiga” journalister vara högskoleutbildade, och det krävs också riktigt bra betyg för att komma in på journalistprogrammen. Vi har således byggt upp en komplex samhällsmaskin för att utbilda akademiserade journalister, men detta system är idag i en rejäl kris: marknaden klarar inte av att bära upp dem.

Tidningarna skär ner och ner, de slås ihop eller läggs ner, och journalister, kulturskribenter och andra i skrået upplever bara kargare och kargare karriärmöjligheter. Utan statliga subventioner – direkta såväl som indirekta – skulle situationen vara ännu värre.

Visst går det att fråga sig huruvida att livnära sig via swish påverkar journalistikens innehåll. Men det är mer än lovligt dumt att låtsas som om detta utgör den sanna anledningen till att folk på tidningar är så arga på ”swishtiggarna”.

Journalister är idag fast i ungefär samma sits som olika hantverkare i de medeltida skråväsendena var en gång i tiden: historiens och ekonomins hjul har börjat rulla för snabbt, och vips så behövs de kanske inte längre. Den förkrossande majoriteten av journalister genom historien har inte varit akademiker, och har knappast kunnat förvänta sig en automatisk och bekväm medelklasstillvaro via goda betyg.

Det finns ingen brist på knegaryrken som blivit akademiserade i västvärlden idag. Akademiseringen i sig är en enorm industri som sväljer allt mer av samhällets resurser och utgör födkrok för allt fler människor. Västvärldens långtgående akademisering börjar nu visa på allvarliga sprickor; hatet mot swishtiggarna är på en och samma gång rädslan för en framtid som knegare.

En mycket befogad rädsla, kan jag tillägga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 8 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 8 januari 2020 kl 05:01

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör och bloggare