Demokrati

Har vi slutat hänga myterister i Almedalen?

Navigation var länge ett privilegium för fartygets kapten. Så har det också fungerat i svensk politik. Men på senare tid har den destruktiva idén att samhällsproblem bäst hanteras genom att hänga dem som gör myteri snabbt avtagit.

På ytan kan Almedalsveckan ge intryck av att märkligt lite har hänt i svensk politik. För den återkommande besökaren flyter åren ihop. Samma stånd, tält och scener tycks stå kvar på samma fläck som där man lämnade dem för ett år sedan. Är det inte mer eller mindre samma folk i seminariernas paneler också? Fortfarande med samma talepunkter och oneliners?

Men på bara några år har den politiska världen förändrats drastiskt. När man tittar på gamla bilder blir förändringen tydlig.

För fem år sedan gjorde jag en intervju med Jimmie Åkesson under Almedalsveckan. I dag är den som att läsa en text från en annan epok. Eftersom Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen hade de ingen egen dag i programmet och knappt någon formell närvaro alls. Jag intervjuade honom i en gränd, och han behöll solglasögonen på under samtalet.

Men utan riktigt att vara där stod partiet ändå i centrum. Frågan som då hängde i luften var om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen i september. (Många trodde faktiskt inte det, tro det eller ej.) Hur skulle Sverige kunna regeras? Skulle Alliansen kunna sitta kvar i minoritet?

Åkessons svar 2010 var visserligen inte oväntade. SD var inte det minsta rädda för ett extraval, det skulle bara gynna partiet. Och de var beredda att släppa fram varje regering som gav utbyte i sakfrågorna – även om han skruvade kraftigt på sig inför tanken på Mona Sahlin som statsminister.

Den som brydde sig om att ta Åkesson på allvar och dra ut linjerna skulle landa i budgetkalabaliken hösten 2014. Men fåfänga förhindrade många att göra det. För sommaren 2010 hade ”spelteori” blivit ett fult ord i svensk politik. Fint folk skulle inte analysera och diskutera den kommande regeringsproblematiken.

Sådana prognoser, hävdades det från ledande politiska företrädare, skulle riskera att ”snacka in SD i riksdagen” genom att sätta partiet i centrum. Politiska olyckskorpar antyddes vara skyldiga till att själva framkalla de problem som de varnade för. Knip näbb!

Man kan tro att ett så uppenbart bekvämlighetsresonemang, som utesluter möjligheten till legitim kritik, inte skulle tas på allvar av någon. Men de återkommer ständigt.

I den brittiska flottan var det tidigare förbjudet för besättningsmän att göra egna mätningar av fartygets position, skriver Dava Sobel i boken Longitude. Navigation var ett privilegium för fartygets befälhavare att råda över. Frågan var känslig. Innan pålitliga skeppsur hade uppfunnits kunde inte positionen avgöras exakt och navigationen var därför osäker och en allvarlig riskfaktor.

År 1707 hade en besättningsman på det brittiska flaggskeppet the Association ändå i all hemlighet gjort egna mätningar. Resultaten fyllde honom med skräck. Skeppet befann sig inte där kaptenen trodde. Den nuvarande kursen ledde mot klipporna.

Väl medveten om förbudet chansade han, visade sina beräkningar och försökte desperat att beveka kaptenen. Men det var förgäves. Amiral Sir Clowdisley Shovell lät hänga besättningsmannen för myteri på stubben.

Strax efteråt seglade skeppet rakt in i Scillyöarna och krossades i den dimmiga oktobernatten. Händelsen som Sobel återger är omstridd bland historiker, men inte poängen. Att lägga hämsko på kritisk diskussion är sällan en lyckad idé. En kapten med gott självförtroende är ingen som helst garant för säker färd.

Ett kapsejsat val senare har den parlamentariska situationen blivit besvärligare än på länge. Men i många politiska almedalsdiskussioner kan man nu ändå se en förändring till det bättre.

Den destruktiva idén att samhällsproblem bäst hanteras genom att hänga myterister, sluta mäta och lojalt knipa näbb har snabbt avtagit. Kaptenens order gäller inte längre som politiskt navigationsinstrument.

I måndags debatterade exempelvis jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) och Tomas Tobé (M) den svåra tiggerifrågan med ett allvar och en helt ny uppriktighet som skulle varit otänkbar för bara ett år sedan.

Antagligen lämnar vi nu ännu en period och går in i en ny, lika annorlunda som sommaren 2010 ter sig för oss i dag.

En kapten med gott självförtroende är ingen som helst garant för säker färd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.