Val2018

Här kommer Pippi Långstrump

På grund av en förvirrad debatt om politikers förhållande till Pippi Långstrump (föranledd av en DN-ledare som menade att politiker för ofta refererar till henne) läste jag i somras om några av de tidigaste Pippi-böckerna. 

Framför allt den första är uppenbart möjlig att läsa på flera sätt, varav vissa är mörkare. En variant är att se den som en berättelse om ett övergivet barn. En aspekt av det är Pippis benägenhet att köpa sig vänskap – hon formligen öser gåvor över de barn hon träffar. Ett barn läser det samtidigt bara som ett bevis på hur fantastisk Pippi är. En uppenbar tolkning är att Pippi är Tommys och Annikas låtsaskompis, eller varje barns dröm om att göra det man inte får eller vågar, liksom att slippa tristess.  

Om man som vuxen avfärdar det som bortskämdhet har man glömt att några av de mest definierande upplevelserna i ett barns liv är dessa: Man styr inte vad man får köpa eller göra. Man förstår inte vuxenvärldens regler. Man är ofta rädd och det är ofta sjukligt långtråkigt. 

Allt detta är nödvändiga ingredienser i ett barns uppväxt, men det remarkabla i Astrid Lindgrens verk är hur hon så helhjärtat lyckas beskriva barnets perspektiv och ta barnets parti. Pippis ställning i svensk litteratur säger något oerhört vackert om synen på barn i Sverige.

Skurkarna i Pippi-böckerna är ofta överhetssymboler – mobbare, ”fina herrar” eller nedlåtande välgörenhetsdamer. En av de mer nyansrika skildringarna är berättelsen om kafferepet. Pippis många brott mot de sociala konventionerna blir nästan obehagliga i sin absurditet, innan Lindgren går över till att med snygg ironi (obegriplig för ett barn) skildra hur Pippi driver med kafferepsdamernas klagovisor över sina odugliga hembiträden. Kallar man Pippi elak missar man att hennes etikettsbrott – om än hänsynslösa – nästan alltid syftar till upprättelse för den svage eller att avslöja maktens arrogans. 

Kanske är det just för att Pippi så uppenbart är en politisk gestalt som kulturpersonligheter inte förstår hennes storhet. Då menar jag alltså genuint politisk, inte partipolitisk eller slagordspolitisk eller vad-säger-senaste-opinionsundersökningen-politisk. Det förklarar också varför det är möjligt för såväl Jan Björklund som Isabella Lövin att identifiera sig med Pippi. Hon gestaltar idéer om makt, frihet, rättvisa och förändring. Allt det där som politik handlar om (därför är också den frekventa ”analysen” att det är märkligt att politiker, som makthavare, identifierar sig med rebellen Pippi så fullkomligt platt).

Som med all god litteratur finns det fler sätt att läsa Pippi. Hon påminner om andra lindgrenska karaktärer, som Tjorven eller Karlsson på taket – i varierande grad självupptagna, med töjbart sanningsbegrepp och bristande förståelse för sociala koder. Det är drag alla barn har, men vissa mer än andra. De barnen blir ofta mindre omtyckta.

I Astrid Lindgrens värld görs dessa barn istället till hjältar. Jag tänker att Lindgren kanske hade ett sådant barn i sin närhet, eller att hon en gång var ett själv. Oavsett tror jag att många ”omöjliga barn” funnit tröst i hennes böcker genom decennierna. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.