Val 2018

Ha förtroende för väljarna – så får du kanske deras

De senaste åren har präglats av en total brist på förtroende gentemot medborgarna från politiken. Man har trott sig behöva skydda väljarna från dåliga nyheter och saklig information. Kanske är det dags att testa motsatsen: visa väljarna förtroende och hoppas att de återgäldar gesten? 

Krönika

I upptakten till andra världskriget teoretiserade militärstrateger världen runt om en ny sorts krigföring. Flygplanen, en ny uppfinning vid första världskrigets utbrott, hade inte använts i någon stor skala i krig, men nu var det dags. De toppmoderna bombplanen, av en typ världen aldrig skådat tidigare, skulle snart vända världen upp och ned. Vilken sorts stad kunde överleva en modern mättnadsbombning, vilken civilbefolkning skulle klara av att bli bombad dag ut och dag in utan att knäckas?

Terrorbombningen var tänkt att knäcka befolkningen psykologiskt. På pappret lät allt detta som en fullträff, men när kriget väl började upptäckte generalerna snabbt ett problem: konceptet funkade inte. Londons befolkning knäcktes inte. Hur många bomber som än föll misslyckades den sociala väven totalt med att bryta samman. Tvärtom: människor hjälpte varandra mer än tidigare, och ju hårdare livet blev, desto mer heroiska blev britterna i sin vardag. Denna process upprepades senare i Hamburg och Dresden, i Japan och i Vietnam. Människan visade sig vara uthålligare än någon trodde.

Varför denna historiska återblick? Jo, en lustig detalj i sammanhanget är att de brittiska politikerna själva inte trodde att den egna befolkningen skulle bete sig så. Snarare räknade man med att den ansträngda situationen skulle leda till psykiskt och socialt sammanbrott, ett sammanbrott som aldrig kom. Känns detta igen?

Sverige är knappast i upptakten till en krigssituation, men de senare åren har präglats av en total brist på förtroende gentemot vanliga svenskar. Svensken behöver skyddas från dåliga nyheter, annars vet man inte vad som kan hända. Svensken behöver skyddas från skadlig statistik, annars kommer klyftorna i samhället att växa så det knakar. Svensken behöver (behövde?) definitivt skyddas från en diskussion om eller en belysning av invandringen och dess negativa sidor, annars kommer folkhopen att följa reptilhjärnan och falla in i ett blint, rasistiskt raseri.

Man kan kalla synsättet elitistiskt, eller mena att det är moraliskt fel, en taskig människosyn, som jag tror det heter. Men jag har faktiskt en mycket enklare fråga: har denna strategi fungerat för våra partier?

Leder det till fler procentenheter i opinionsmätningarna att försöka underdriva problem? Har våra politiker blivit mer omtyckta, efter att saker och ting visat sig vara värre än vad man sade från början?

Socialdemokraterna uppmätte nyligen sitt lägsta stöd i opinionen någonsin, så här tätt på ett riksdagsval. Det må vara en vedertagen sanning bland politiker att ärlighet inte varar särskilt länge alls, speciellt när nyheterna är dåliga, men det tycks mig som om det kanske är dags att överväga en ny approach. Att leverera dåliga nyheter är inte kul, men att ändå leverera dem samtidigt som du skrapar med fötterna över hur ”naiv” du varit är inte en publikfriare heller.

Kanske är det dags att testa något radikalt: att visa en gnutta förtroende för väljarkåren. Den kommande mandatperioden kommer inte att bli särskilt kul för någon, och alla vet om det. Så vad är det värsta som kan hända? Att väljarna återgäldar gesten och visar sina politiker en gnutta förtroende tillbaka? Det vore ju i så fall en god nyhet att glädjas över, mitt bland alla dåliga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.