Krönika
Ensamkommande
28 oktober 2019 kl 05:00

Gymnasieasylen var inte – och är inte – snäll

Gymnasielagen löste aldrig några problem, den sköt dem bara på framtiden och lade en enorm börda på samhället – och en enorm ångest på de ensamkommandes axlar. 

Om någon frågar mig idag hur jag ser på Sverige, samhället och politiken, nio år efter att jag kom hit som politisk flykting från Afghanistan, blir mitt svar:

”Svenskarna är ett snällt folk, svenska politiker är snälla. Riksdagsledamöterna och regeringens statsråd är så snälla att det gränsar till dumhet. De respekterar inte sitt eget folks vilja, de stiftar lagar som går emot människors rättsbegrepp och mot experters utlåtanden. De leker med människors liv och framtid, både sitt eget folks och deras, som kommit hit som asylsökande eller på jakt efter ett bättre liv.”

Den så kallade gymnasielagen, som kritiserats så hårt redan innan den ens trädde i kraft, antogs i maj 2018. Hur Centerpartiets ledare Annie Lööf – som hade den avgörande rösten – kunde rösta för den, trots att hon läst juridik och trots att hon tyckte att det var ”en usel lag” är obegripligt. Hon och de övriga som röstade för denna lag struntade i vilka konsekvenser den skulle få. Det är oanständigt att stifta lagar som inte håller måttet och som skapar kaos.

I ett inlägg i Dagens Samhälle - SKL: En översyn av gymnasielagen kan inte vänta - framhåller också Anders Knape, ordförande i SKL att ”dagens situation är ohållbar, regeringen måste göra en översyn av lagen”. Mer än ett år har gått sedan lagen trädde i kraft. Många ”ensamkommande” afghaner, alla vuxna, var då glada och trodde att de nu skulle få stanna i Sverige. Men glädjen förbyttes snart i oro. Politikerna har inte löst problemen, utan skjutit dem framför sig. Dessutom har man lagt en enorm börda på samhället som måste hantera dessa män, utan bostäder och inkomster. Vem ska förresten stå för deras CSN-lån?

Jag träffade några av mina före detta elever som berörs av den här lagen häromveckan. En av dem var mycket orolig och sa: ”Du vet, jag fick positivt beslut men nu har jag förstått att när jag är klar med min utbildning så måste jag ha ett riktigt jobb inom sex månader för att få stanna längre. Inget nystartsjobb, ingen provanställning, bara fast anställning. Hur ska jag kunna få det?”

Han är inte ensam, tusentals av de berörda afghanerna ställer samma fråga. Jag önskar att jag hade kunnat ge honom ett bra svar, men något sådant finns inte – på grund av hur politikerna har gått in och manipulerat i utlänningslagen, som ju egentligen borde gälla lika för alla. De har stiftat en speciallag som gett orealistiska förväntningar hos en mycket stor grupp människor. Min före detta elev hade tårar i ögonen när vi skildes åt. Politikerna är långt borta och behöver inte se dem, behöver inte besvara deras frågor.

När gymnasielagens tillfälliga tillstånd börjar gå ut så ansöker de som berörs om förlängning. Ett litet fåtal klarar kraven, men en överväldigande majoritet gör det inte. Vad händer med dem – konkret? Om deras uppehållstillstånd för studier inte förlängs och inte heller omvandlas till tillfälliga arbetstillstånd, ska de enligt lagen, lämna landet. Hur kommer Sverige att se till att de gör det? Kommer aktivisterna att iscensätta nya protestdemonstrationer och ställa fortsatta krav? Kommer politikerna återigen att ge efter och skapa nya dyra speciallösningar, som strider mot utlänningslagens syfte? Vad kommer den här skandalomsusade gymnasielagen att kosta skattebetalarna – av vilka jag själv är en?

Det är skrämmande hur politikerna leker med människors liv och framtid och med skattebetalarnas, inte sina egna, pengar. Hur de struntar i att de gett afghanerna falskt hopp om att få stanna, i stället för att respektera de beslut som redan fattas av Migrationsverket och migrationsdomstolarna i enlighet med utlänningslagen.

Det är inte snällt att agera så här. Det är orätt mot den egna befolkningen och dem som enligt utlänningslagen har haft skäl att få uppehållstillstånd. Det är inte snällhet, det är dumhet och inkompetens.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.