Demokrati

Gråvargar och Khomeiniälskare på gator och torg

Vad ropas på demonstrationen? Vilka tecken gör barnen i skolan? Vem är den där ledaren de hyllar? Behovet av att känna till potentiell friktion mellan olika invandrade grupper kommer att bli allt större i hela det offentliga Sverige framöver.
Krönika

Sverige är ett stort invandringsland, vilket betyder att riket hyser många nationaliteter med vitt skilda erfarenheter av politiska konflikter. Länge har svenskar i allmänhet kanske inte brytt sig om att sätta sig in i varje minoritets politiska bagage, men behovet av att känna till potentiell friktion mellan grupper kommer att bli allt större i hela det offentliga Sverige. Den insikten slog till hos många i våras när det plötsligt stod klart att Turkiska riksförbundets vice ordförande hade ropat ”Död åt de armeniska hundarna! Död! Död! Död!” under en manifestation på Sergels torg. Det började där, men slutade med en ministers avgång. 

I förra veckan samlades hundratals shiamuslimer utanför Riksdagen för en manifestation anordnad av Imam Ali Center och Al-Hadi ungdomsförening i Järfälla. Syftet var att högtidlighålla Ashura, dagen då Hussein ibn Ali, shiiternas tredje heliga imam, stupade i slaget vid Karbala år 680 efter ett misslyckat uppror mot kalifen Yazid I.

Så långt allt väl. En förbipasserande ser nog bara en demonstration, det är väl harmlöst? Problemet är den politiska dimension som döljer sig under den religiösa fasaden, vilket illustreras av ett filmklipp som riksdagsledamoten Hanif Bali (M) publicerat, där man kan ta del av hans samtal med demonstranterna.

Bali behövde inte skrapa mycket på ytan: ”Det tog mig precis 1 minut och 43 sekunder från att jag gick ut ur riksdagshusets dörrar och till att någon sa att ’Vi älskar Imam Khomeini’.”

”Islamiska revolutionen” skedde i Iran 1979. Omvärlden har haft snart 40 år på sig att bilda en uppfattning om Khomeinis regim och arvtagaren Khamenei som fortsatt i samma anda: Från gisslankrisen på USA:s ambassad 79–81, Rushdiefatwan 89 (som förnyades 05 och vars prispott ökades med 600 000 dollar så sent som i år), till kväsandet av valprotesterna 2009, där studentskan Neda Agha-Soltans virala död var bara en bland många. Och det där är bara ett axplock av skeenden som når hela vägen in i SVT:s Aktuellt. 

Liksom vi kan förstå Hitler genom hans Mein Kampf får vi en inblick i Khomeinis världsbild via hans livsverk Towzih-ol Masa’el (”Problemförklaringar”) vars persiska originalutgåva jag genombläddrar i skrivande stund. 

Här lär man sig att en gift kvinna inte ska gå ut ur huset utan sin mans tillåtelse [problem #2412] eller att ett barn vars föräldrar är icke-muslimer är orent [#108]. Och detta hör till bokens mindre magstarka partier. Långt vidrigare är till exempel följande råd: ”En kvinna som inte fyllt nio år (!) får gifta om sig direkt efter skilsmässa, även om maken har haft sex med henne [#2510].”

Till Khomeinis bokproduktion kommer förstås hans gärningar. Arkebuseringar, tortyr, summariska avrättningar, hängningar av folkgrupper, politiska aktivister, publicister, avhoppare, människor med annan tro osv. Ironiskt i sammanhanget är att Khomeiniälskarnas manifestation hölls utanför riksdagshuset. Hade politikerna därinne fått besvara den iranska revolutionens förhörsfrågor från 1988 hade varenda en av dem avrättats för att vara ”revolutionens fiende”.

Kort sagt. Vi vet alla vad Iran är och vad Khomeini var. Ändå kan en demonstration som den Hanif Bali filmade äga rum utan att det blir rubriker. För få förstår, för få märker, för få inser. Reaktionerna uteblir. Det finns faror i sådan okunskap. En lärare i skolan vet otvivelaktigt att han eller hon bör reagera om en elev talar väl om Hitler eller bär hakkors. Men förstår man att reagera om andra förtryckare och fascister lovordas, om andra problematiska symboler florerar? 

Tänk dig att du är en rysk jude som på grund av pogromer flydde till Israel. Där, tänkte du, skulle du bli fri från antisemitismens tentakler. Årtionden senare ser du en folksamling utanför ditt nya lands parlament: Knesset. En av deltagarna deklarerar leende: Vi älskar Hitler. Ingen reagerar. Du respekterar demokratins principer. Alla ska få säga sitt. Lev och låt leva…

Samtidigt pulserar en tanke i huvudet: Var kan vi få slippa det här eländet? Hur kan det inte bli ramaskri? 

En av deltagarna deklarerar leende: Vi älskar Hitler. Ingen reagerar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.