Svenska Akademien

Gör inte invandrare till mångfaldsalibin

I veckan valdes nya ledamöter in i Svenska Akademien, däribland den persiska poeten och författaren Jila Mossaed. Men hennes inträde i Akademien har olyckligt nog präglats av en diskussion om representation, där hon har setts som en bricka i mångkulturalismens representationspussel. 

Krönika

När iranskfödda Jila Mossaed nyligen valdes in i Svenska Akademien gick många, däribland kommentatorer på SR och SVT, ner i spagat. Mossaed är inte bara en potentiell räddning för den krisande Akademien. Hon är också, själv sannolikt ovetandes om det, något mycket större, något som överträffar hennes författarskap.

SR:s Gunnar Bohlin lyfte glatt fram Mossaeds iranska bakgrund, och menade att Akademien utöver fler kvinnor också behöver representera hela Sverige. För SVT:s kulturkommentator, Anders Olsson, innebar valet av Mossaed att världslitteraturen nu finns representerad i Akademien.

Mossaed kom Sverige 1986. Elva år senare, vid 38-årsåldern, debuterade hon med en diktsamling på svenska. Idag skriver denna 70-åriga dissident i exil uppskattad poesi på svenska.

Men denna prestation dränktes i bruset av representation. Bohlin och Olsson såg, medvetet eller omedvetet, lika mycket en funktion som en poet i Mossaed. Hur en iransk ledamot kan representera hela dagens Sverige, med över 200 nationaliteter, eller hur hon kan vara porten till hela den vida världslitteraturen är ännu höjd i det dunkla.

Ingen skugga ska falla över Mossaed, men världslitteraturen är större än den persiska kulturen och litteraturen – hur rik och metaforisk den än är. Förtjänar inte Mossaed att berömmas för sitt kvalitativa författarskap, sitt hårda arbete och uppskattade alster på svenska än som en bricka i mångkulturalismens representationspussel? De som vanligtvis ropar exotifiering blev så berusade av applåderna att de missade detta.  

Svenska Akademin har tidigare delat ut Nobelpriset i litteratur till japanerna Yasunari Kawabata (1968) och Kenzaburo Oe (1994) utan någon ledamot med asiatiska rötter. Ledamöterna fattade sitt beslut baserad på kunskap, beläsenhet och uppskattning av kvaliteten i författarnas alster. Oe fick priset för att han med poetisk kraft skapade en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden. För att se sådan kvalitet behövs varken representation eller en magisk port till världslitteraturen.

När jag läser Theodor Kallifatides uppskattar jag hans förmåga att berätta på svenska, hans stil och författarskap, inte att han är född i Grekland. Varför skulle det vara annorlunda med Mossaed?

När detta ifrågasattes av borgerliga ledarskribenter var det ännu ett tecken på vita män som hatar invandrarkvinnor. Gudrun Schyman (Fi) var inte sen på retweetknappen. Somar Al Naher, exempelvis, menade att kritikerna reducerade Mossaed till en person som ska fylla ut en kvot. Skyttegravarna gjorde att hon inte såg att kritikerna gjorde det motsatta. Man kan ha åsikter om hur olika personer tagit sig an den här frågan. Men steget till att tala om vita män som hatar invandrarkvinnor är så enfaldigt att klockorna stannar. 

Det är inte de som tycker att Mossaed bör hyllas för sin främsta gärning, hennes sammanlagda författarskap och alster på svenska, som reducerat henne till en kvot. Det har gjorts av de som sett henne som en pjäs i det mångkulturella spelet, de som i henne inget annat ser än hennes exotiskt persiska bakgrund.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.