Medier

Goda intentioner lägger grunden för rasism

Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel, och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild, skriver Malcom Kyeyune. 

Krönika

I Lysekil sätter plötsligt gäng av ungdomar skräck i befolkningen. Problemet är nytt och alla är oförberedda på det. I tidningarna kan vi läsa en sorts spridd skur av fakta, ett pussel där läsaren endast ges ett par bitar och får gissa sig till resten. Problemen började förra hösten, uppger en bokhandlare till Expressen GT, men ”eskalerade” snabbt. Ungdomarna blev djärvare och sysslar nu med vandalisering och trakasserier, ofta riktade mot pensionärer som har svårt att värja sig.

”Ungdomar är ungdomar”, menar dock en annan röst i artikeln; ibland händer det bara att de ”triggar” varandra. Verkligen? Problemet är ändå bara ett par år gammalt, enligt polisen. Oavsett om vi talar några månader eller ett par år – har Lysekil aldrig haft några ungdomar förut? Om detta är ett normalt ungdomsbeteende, varför står man så handfallen först nu?

Tyvärr är detta språk symptomatiskt för Sverige. När vi har ett problem framför oss så är myndigheter och politiker i princip alltid tystlåtna om några detaljer, och våra journalister verkar nöjda med att inte ställa några följdfrågor om de inte absolut måste. Vilka är dessa ungdomar? Bor de i orten? Har de bott där länge? Är de nyanlända? Går de i skolan?

Dessa frågor ställs mycket sällan, trots att de utgör avgörande information. Vad man bör göra och vilka slutsatser man bör dra i en situation där ungdomar med stark förankring i samhället plötsligt dragits in i kriminalitet är väsensskilda från en situation där de ungdomar som står för kriminaliteten inte kommer från orten och kanske inte ens pratar svenska. I det första fallet är står vi inför en allvarlig genomklappning i socialiseringen av unga. I det andra fallet har vi en situation där vi har unga som inte socialiserats in i det svenska samhället till att börja med. Och vart befinner sig egentligen föräldrarna här?

Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel, och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild.

Problem som inte går att prata öppet och sansat om går inte heller att lösa på ett sansat sätt. Dessutom är detta beteende från journalister och politiker också cyniskt: inkludera så lite detaljer som möjligt, och lita på att läsarna själva drar slutsatser om vem och vilka man talar om. Vilka slutsatser tror man egentligen att folk kommer dra?

För drygt ett år sedan skrev tidningarna om en kyrka i Kristianstad som utsatts för omfattande vandalisering. Personer hade försökt stjäla kyrksilvret och uträttat sina behov inne i kyrkan. Ingen mer information gavs. Vad blev resultatet av denna ovilja att informera? Jo, många som läste antog att det måste röra sig om romer. Detta visade sig vara ogrundad fördom, och i en nästan absurd vändning så avslöjades detta efter att Chang Frick på den alternativa nyhetssidan Nyheter Idag ringde upp kyrkan och frågade om det rörde sig om romer. Svaret blev ett tydligt ”nej”, vilket han också publicerade.

Detta är faran. När man vägrar att ge information om skrämmande saker som folk läser om i tidningen så motverkar man inte fördomar, man ger dem en mylla. Ibland kommer problemen att skyllas på nyanlända, även i de fall där detta är fel. Andra gånger kommer romer pekas ut orättfärdigt. Eller andra grupper.

De goda intentionerna och oviljan att ställa följdfrågor lägger idag grunden för en värre rasism och ett mer fördomsfullt samhällsklimat än vad man gav sig ut för att förhindra. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.