God omsorg i familjehem har alltid varit undantag

Barn och ungdomar som far illa hos sina föräldrar eller kommer till Sverige utan föräldrar placeras av kommunerna i familjehem där skandalartade förhållanden gång på gång avslöjats. Oegentligheter som jag stött på utan att de synts i medierna har förstärkt intrycket av ett system med stora brister.

Att detta inte har fungerat bra i det förflutna slogs kraftfullt fast i den vanvårdutredning som Göran Johansson presenterade 2011. Efter en upprättelseutredning kom en ursäkt och en ersättning på 250 000 kronor till dem som råkat illa ut åren 1920-1980.

Årtalsgränsen 1980 blev hårt kritiserad: många hade fått lida senare än så. Förmodligen fyllde den någon sorts pr-funktion: efter 1980 skulle allt ha blivit bättre. Så är det inte.

Systemets brister var tydliga redan före vågen av ensamkommande flyktingbarn, men först nu vågar kommunerna stå för sina tillkortakommanden: svårigheterna är övermäktiga, detta klarar vi inte. Många har anmält sig själva till IVO.

Svenska Dagbladet har granskat de svindlande affärerna i branschen. Familjehem kan vara svårt skuldsatta eller ha dömda vårdnadshavare. När sådant avslöjas kan det leda till omedelbar omplacering av barnen. Men de flesta blir inte avslöjade. Barn och unga far fortsatt illa.

Själv har jag utvecklats till totalpessimist i denna fråga. Det har aldrig funnits 10 000-tals goda hem som väntar på att ta hand om andras problembarn. Förr sågs kristen tro och ett hem på landet som god miljö. Där förekom ofta vanvård.

Nu är barnminister Åsa Regnér allvarligt oroad och gör vad en minister kan göra: hon har bett myndigheten för vård- och omsorgsanalys ”titta på barn- och ungdomsvården.” I dag behöver privata vårdföretag inte tillstånd. Det ska ändras. Men det kommer aldrig att bli möjligt för samhället att kontrollera fram ett bra omhändertagande. Den goda omsorgen har alltid varit ett undantag.

Det kan ligga nära till hands att framställa vinstintresset som boven. Hur förklaras då de sexuella trakasserier och övergrepp som unga kvinnor utsätts för inom psykiatrin, som P1:s grävande redaktion Kaliber belyst ingående, senast 15/2?

Kvinnliga patienter i psykiatrin har alltid varit en utsatt grupp. Tafsande medpatienter, blottare även i det egna sjukrummet och våldtäkter; sådant förekommer och tystas oftast ner. På BUP i Stockholm finns åtminstone en ansvarig, chefläkaren Sten Jacobson, som vågar säga i radio att så här får inte gå till.

Region Skåne säger ingenting och har till och med gett sin egen presstalesman vilseledande information. Han hävdade att sjukvården inte får polisanmäla våldtäkter. Han bad sen om ursäkt för den felaktiga upplysningen, men kunde inte skaka fram en enda ansvarig från psykiatrin i Malmö för en kommentar.

En myndighetsstruktur som inte lyckas garantera säkerheten för sina allra sköraste medborgare, psykiskt sjuka unga kvinnor på en handfull specialistkliniker i offentlig regi, hur ska den någonsin få ordning på 10 000-tals placeringar i privata familjehem och HVB-hem?                                             

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.