Krönika
Infrastruktur
15 december 2014 kl 09:44

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Skäms inte för raggarrundan

Konflikten mellan storstaden och landsbygden blir tydligast här i Stockholm, och den är svår att hantera. Som infödd stockholmare tycker jag att det är problematiskt att delar av riket förvandlas till ett Skansen, där jobben blir färre och resurserna mindre.

Jag vet inte mycket om Sverige egentligen. Jag är född och uppvuxen i Stockholmsområdet, och hör till de där få som inte heller har rötter i nån liten ort långt bort, med korvkiosk, raggarrunda, folkpark och en idrottsklubb som sponsras under bordet av kommun och lokalt näringsliv.

Däremot är jag omgiven av folk som har just de rötterna, och som verkar ha dåligt samvete för det. Som gärna vill ha kvar hembygden som ett turistmål, fast med bredband och Systembolag. 

Ibland kan jag tycka att debatten om Stockholm är provinsiell, där man nära nog personifierar huvudstaden, som om den vill resten av landet illa. Där buntar man ihop alla som bor här till en grå massa, och det alldeles oavsett att de flesta här är just inflyttade. Men det finns heller inga som är så raska att ta till sig storstadens uttryck - för det finns bara en storstad i Sverige - som de inflyttade.  

Värmlänningar lär sig snabbt alla nöjesställen, Krokombor gråter över ett Klara de aldrig sett, folk från Mjölby bor gärna pittoreskt på Söder tills de får barn, men då måste de flytta till Nacka, för att barnen ska få växa upp i ett svindyrt hus med gräsmatta (även om det bara är en remsa man knappt kan spela krocket på, och där man har gratis insyn i grannarnas privatliv). Och höga hus är av ondo.

Åsikter om Stockholm har man, på ett sätt som en till en småstad inflyttad stockholmare knappt tillåts ha. Vänner på småorter kallas fortfarande stockholmarna efter trettio år i förskingringen. Men i storstaden blir man kis eller böna dan efter inflyttningen.

Det här är inte unikt för Sverige, det gäller alla städer som blivit stora nog att ha en egen dynamik, som är oberörbar av konjunkturer. Här är man inte arbetslös. I varje fall inte i jämförelse med resten av landet, där en nedlagd industri är en katastrof. Här klarar man sig, på ett eller annat vis.

Konflikten mellan stad och land blir tydligast här och svår att hantera. Som infödd tycker jag det är problematiskt att delar av riket förvandlas till ett Skansen, där jobben blir färre och resurserna mindre.

Därför är det viktigt att storstadens utvecklingsöverskott spiller över på de som behöver det. Därför måste det satsas på högskolor, eftersom de skapar jobb lokalt. Därför kan man fundera om precis alla myndigheter ska finnas här. Därför måste modern teknik vara tillgänglig överallt.

Därför är det vettigt att satsa på snabbjärnvägar och broar där det behövs. Därför måste omsorg och vård få kosta mer där det är långt mellan vårdgivarna. Att ställa samma lönsamhetskrav på en kommun i Norrlands inland som på en förort till Stockholm är helt galet.

Och då har vi inte ens pratat om storstadens månghundraåriga dragningskraft, där varje kväll är en bal på slottet. Som ska ställas mot att hänga vid gågatan i ett centrum som omfattar tre kvarter, där man känner alla, och alla väntar på att det ska hända något.

Den lockelsen är förmodligen evig, men mest för de nyss inflyttade. Vi som bor här märker den inte längre.

Åsikter om Stockholm har man, på ett sätt som en till en småstad inflyttad stockholmare knappt tillåts ha. Vänner på småorter kallas fortfarande stockholmarna efter trettio år i förskingringen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.