LSS

Ge oss nya lagar, annars skjuter vi hundvalpen!

Försäkringskassan försöker forcera ny lagstiftning från regeringen i fallet LSS genom att lansera kreativa tolkningar av gamla domar som tvingar regeringen att visa korten, istället för att smygönska besparingar i regleringsbreven. Exemplet sätter migrationsfrågan i ett intressant ljus – här förekom nämligen aldrig denna klassiska förvaltningspolitiska strid. 

Kan regeringen styra över myndigheterna på något annat sätt än genom lagstiftning? I migrationsdebatten sattes bilden att så snart lagen definierar individuella rättigheter måste utfallet hos myndigheterna bli ett självspelande piano som regeringen liksom inte kan påverka. Lagen definierar en rättighet, via domstolsprövning etableras en tydlig praxis, och utfallet blir därefter bara en funktion av hur verklighetens omständigheter förändras och löser ut rättigheterna.

Den som tror att regeringen verkligen måste vara så bakbunden i praktiken kan lära sig något av att titta på vad som händer inom LSS-området. Om saken hade gällt något som berörde bredare grupper skulle det blivit ett väldigt väsen. Men nu är de flesta varken handikappade eller anhöriga till någon handikappad. Åtstramningarna engagerar inte många andra än de direkt berörda.

Det är inte konstigt att regeringen vill försöka återfå kostnadskontrollen. Ett av problemen är fusk och bedrägerier, men det finns fler komponenter. Resultatet har blivit en hiskelig kostnadsutveckling, där LSS-kostnaderna tränger undan mycket annat i statsbudgeten. Men det intressanta är den diskreta styrningen från politiskt håll. Försäkringskassans stramare praxis har tillkommit utan förändrad lagstiftning. Istället var det i regleringsbrevet för 2016 som regeringen instruerade Försäkringskassan att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. En LSS-utredning tillsattes med uppdrag att leverera reformförslag – senast den 1 oktober 2018. Några veckor efter riksdagsvalet…

Ny praxis innebär skärpningar som får en naiv utomstående som undertecknad att hicka till. Hjälp med sondmatning för den som har det behovet bedöms exempelvis inte längre som ett grundläggande behov. Oj, hur hamnade vi här? Försäkringskassan pekar på domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Hit ledde oss juridikens obönhörliga lagar!

Men stämmer det? I en mycket klargörande debattartikel följer assistansföretagaren Mikael Nordmark kronologin bakom domarna och regeländringarna. Nordmark visar hur domarna i själva verket är långt äldre än den policyförändring som har skett. Det ser ut som om Försäkringskassan har dammsugit efter användbara gamla tolkningsbara domar för att kunna tillmötesgå regeringens beställning om färre assistanstimmar. Thomas Bull, ledamot i Högsta förvaltningsdomstolen, ger en tydlig signal om att tolkningarna kan vara kreativa i överkant och inte lär överleva närkontakt med förvaltningsdomstolen.

Det ligger nära till hands att gissa att det just är ny lagstiftning som Försäkringskassan försöker tvinga fram från regeringen. I ett brev till regeringen varnar myndigheten för att deras tolkning av den senaste domen kommer att få ”svåröverskådliga konsekvenser” – men de har ”inga möjligheter … att mildra konsekvenserna av domen”. I klartext: Ge oss ny lagstiftning, annars skjuter vi hundvalpen! Och ny lag ska fram på stubben, glöm det där med att utreda tills valet är över! Åtstramningar får allt regeringen ta eget ansvar för genom uttryckliga beslut, inte pressa fram i lönndom genom att tvinga myndigheten till nya tolkningar.

Det är ett intressant förvaltningspoltitiskt spel som pågår. Och så här ser det ut i praktiken när stora belopp är inblandade och budgeten är begränsad. I vanliga fall.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.