Kriminalitet

Gatubarnen har andra motiv än att söka asyl

Kriminella gatubarn har blivit en etablerad del av stadsbilden i storstäderna de senaste åren. En grundlig förståelse av problemet, och distinktioner från angränsande frågor, är nödvändig för att hantera det.

Krönika

En viktig men mindre omtalad pusselbit i situationen med gatubarnen vilar i deras motiv till vistelsen i Sverige. Majoriteten av denna grupp, härstammande från Nordafrika, låter sig bättre beskrivas som vagabonderande unga migranter med en lång vana att leva på gatan och röra sig fritt i Europa bortom myndigheters radar.

Christian Frödén, polis som jobbat med målgruppen och som gjort behjärtansvärda insatser, menade på en konferens som riktade sig till parter som arbetar med ensamkommande att ”de har en annan agenda [än att söka asyl] med sin vistelse i Sverige. Många är mycket brottsaktiva; det är narkotikabrott, fickstölder… men även rån och misshandel förekommer frekvent.” Han fortsatte, som journalisten Katja Wagner skriver i reportageboken ”Pojkarna och de ensamma poliserna”, med att ”det är så de livnärt sig när de rest genom Europa… Vår erfarenhet är att boende och mat inte primärt är vad de vill ha. Det är därför de avviker från boenden.”

Häri finns förklaringen till att gatubarnen inte vistas på anvisade boenden, i de fall de gett sig till känna för myndigheterna, men även varför förslag på fler socialsekreterare eller mötesplatser där gatubarnen kan pusta ut, som i Stockholm, inte avhjälper problemet. Vagabonderande unga migranter har andra motiv och behov än asylsökande.

Gatubarnens gruppvisa mobilitet är ännu ett tecken på att vi inte talar om asylsökande. Asylsökande ämnar stanna i landet och avviker i regel inte från boenden i samma utsträckning under asylutredningstiden. Att betrakta gatubarnen som asylsökande är ett misstag som kan medföra att inblandade aktörer inte inser särarten i problemet.  

En annan viktig distinktion som saknats är den mellan barnen, i ordets rätta bemärkelse, som enligt polisens befogade farhågor kan vara utsatta för människohandel och sexuell exploatering av kriminella ligor, och de som utger sig för att vara barn då det finns uppenbara fördelar med det – som att undkomma straff och inte kunna hållas i förvar. Peter Larsson, polisman i Göteborg, påpekade för över ett år sedan hur de senare som funnit luckorna i svensk lagstiftning gör sig straffimmuna; ”jag kan stå med en 30-åring framför mig och på pappret står det 14 år… De står och garvar åt oss när vi griper dem … eftersom de vet att ingenting händer.”

En lagändring som tillåter att polisen och socialtjänsten vid misstanke om oegentligheter får omhänderta och hålla en uppenbart överårig i förvar i väntan på utredning skulle sända en signal till vuxna som utnyttjar systemet.

Den långsiktiga lösningen på problemet är att regeringen arbetar hårdare för att andra länder identifierar och tar emot sina medborgare. En kortsiktig men nödvändig lösning är fler tillgängliga platser inom Statens Institutionsstyrelse eller pålitliga slutna hem där de omhändertagna kan placeras. Det skulle bryta våldsspiralen och öka medborgarnas trygghet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.