Farfar förvärvar, far förvaltar, sonen förslösar. Det är livets kretslopp. Någon gång i kedjan kommer en brat som tar tillgångarna för givna.
I New York har rättsväsendet numera en mildare inställning till fuskåkare i tunnelbanan. Det kan låta som en liten sak – en t-banebiljett kostar kring tjugo kronor – men det är en nedprioritering med både symbolisk och praktisk betydelse just i New York.
Det var i tunnelbanan som New York-modellen mot brottsbekämpning inleddes på 1990-talet, känd i Sverige som Rudy Giulianis ”nolltolerans”. Dåvarande chefen för tunnelbanepolisen, William Bratton, hade upptäckt att människor som hoppar över spärrarna ofta är eftersökta för annan brottslighet. Många hade vapen på sig.
Genom att rikta in sig på ett mikrobrott som fuskåkning påbörjade New York en av världens mest framgångsrika satsningar på brottsbekämpning. Utgångspunkten var broken windows-teorin, som gjorde det till en politisk prioritet att angripa tecken på allmän social nedgång.
Sedan dess har NYC-modellen sannolikt besparat New York-borna tiotusentals mord, våldtäkter och rån. Det är en politisk framgång med högst konkret effekter i människors liv och vardag. Det är också en modell och ett föredöme som visar vad som är politiskt möjligt.
Sådant är lätt att glömma om man är van vid den svenska debatten, där man kan få intryck av att brottslighet är ett så komplicerat fenomen att det varken riktigt kan mätas, eller riktigt påverkas av politisk kompetens och vilja. (Här finns en enastående paradox, för övrigt: De flesta svenskar är lyckligtvis beredda att acceptera att en så komplicerad, svårmätt och multifaktoriell sak som klimatet kan påverkas av mänsklig aktivitet och politiska lösningar – medan vi förväntas tro att mekanismerna bakom kriminaliteten ligger bortom den mänskliga fattningsförmågan. Tänk om ledande klimatforskare internationellt stod lika handfallna inför graferna över den globala temperaturer som svenska kriminologer står inför statistiken över sprängningar.)
Under ett par decennier har det varit en självklarhet i lokalpolitiken i New York att, i allt väsentligt, förvalta arvet från Giulianiåren. Men liksom flera andra vänsterstyrda städer i USA, rör sig New York långsamt i en annan riktning. Framgångarna tas för givna, och bevisat framgångsrika metoder avfärdas som daterade.
Tidningen New York Post varnade nyligen för att otrygghet och brottslighet breder ut sig i tunnelbanan, som en direkt konsekvens av borgmästare Bill de Blasios nya politik. Men New York är inte den enda vänsterstyrda staden i USA som inte förmår att värna grundläggande trygghet, och urban nedgång är i stora delar den amerikanska vänsterns kris. Och det handlar inte i första hand om resurser, utan om ideologi. San Francisco är en av USA mest progressiva städer, och en stad där det förvisso talas ytterst passionerat om samhällets svagaste. Men få andra städer har misslyckats lika kapitalt med att se till att de mest utsatta medborgarna lever under värdiga förhållanden. Det offentliga rummet präglas av social misär – i en av USA:s rikaste städer.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.