Skola

Fullt begripligt att favorit-fröken slutar

Barngrupperna är för stora och någon pedagogik hinns inte med när näsor ska snytas, blöjor bytas och chefen knappt tar in vikarier att täcka upp för sjuk personal.

Efter tjugo år på samma ställe bestämmer sig barnens favorit-förskollärare för att sluta. Min värld faller samman. Hon förklarar att hon är trött på upp och ner-vända världen: att de med längst utbildning spenderar minst tid med barnen. I stället ska det planeras och dokumenteras i absurdum, hållas utvecklingssamtal för blöjbarn och skrivas allt längre nyhetsbrev, då föräldrar har ett outsinligt behov att vilja veta allt om vad telningarna gör om dagarna. Favorit-fröken är hellre vikarie, då får hon göra det hon helst vill: ”ta hand om barn.”

Fler har fått nog. 2014 startade några pedagoger Förskoleupproret, som sakta börjar växa till en folkrörelse. I förskolans läroplan (Lpfö 98, reviderad 2010) står att ”förskollärare ska ansvara för att varje barns utveckling och lärande kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras för att det ska vara möjligt att utvärdera hur skolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner”.

Men barngrupperna är för stora och någon pedagogik hinns inte med när näsor ska snytas, blöjor bytas och chefen knappt tar in vikarier att täcka upp för sjuk personal. 

Visserligen har förskolelärarna lyckats med konststycket att övertyga allmänheten om att deras arbete är viktigt och kräver hög lön. De tar inte bara hand om barn, de är pedagoger. Men det viktigaste är inte att lära småungar grunderna i matte och teknik, det allra viktigaste är det där som är så svårt att mäta: se till att ingen slår sig, krama, pudra rumpan när det behövs. ”Mammagörat” ned- och undervärderas alltid, både vid förskoleuppror och i den feministiska debatten. 

Idag är outbildade vikarier de som leker, kramar och tröstar. Pedagogik och kunskapsinlärning i all ära men den del av arbetet som är allra viktigast för barnen – att få kärlek, trygghet och bekräftelse - värderas minst.

Mina barn förvaras på dagis för att jag ska hinna arbeta. Mitt enda krav är att de fysiskt och själsligt är lika hela när jag hämtar som när jag lämnade. Jag vill inte veta vad de gör, vad de har ätit, hur de har sovit eller bajsat. Jag struntar i om de lär sig någonting men vill att de ska ha en famn att krypa upp i när de blir ledsna. Jag vägrar konsekvent gå på föräldramöten och utvecklingssamtal för jag ser det som trams som bara är till för föräldrars egon. Veckobrevet slänger jag utan att läsa. 

Skulle jag vara nyfiken på vad barnen gör om dagarna och frustrerad över att de inte kan berätta själva så skulle jag genast säga upp mig, vända på slantarna och bli hemmaförälder. Jag ska inte tynga förskolepersonalens börda, de har redan nog att stå i medan jag förverkligar mig själv. 

Politikerna vill fort fålla in alla barn i förskolan trots den omsorgsformen inte är bäst för alla, särskilt inte om grupperna är så stora att pedagogerna knäcks. Idag uppmuntras inga alternativ. Så jag har all förståelse för att favorit-fröken slutar. Men vem ska orka axla hennes mantel? 

Favorit-fröken är hellre vikarie, då får hon göra det hon helst vill: ”ta hand om barn.”

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.