Skolan och tonåren är en märklig tid – kanske den allra mest smärtsamma. Alla mår mer eller mindre dåligt, alla känner sig i olika grad ensamma, udda och utsatta – även de mest populära. Det tänker jag när jag läser om den 19-åriga tjejen som på studentbalen utnämndes till ”Årets fuckgirl” och inför 400 elever fick gå upp på scen för att ta emot pris och banderoll. Hon tog det inte med stolthet och ro som hennes manlige skolkamrat – ”Årets fuckboy” – just hade gjort. I stället polisanmälde hon den 19-årige kille som läst upp nomineringen. Malmö tingsrätt dömde honom för grovt förtal. Han ska också betala skadestånd på 10 000 kronor, trots att han skyllde på att han varit onykter och menade att ett sådant utnämnande egentligen inte är kränkande.
Något av det värsta jag vet är så kallad ”slut shaming”, alltså att försöka få någon att skämmas över sin eventuella lössläppthet. Värre är dock att slutshejma och samtidigt låtsas att man inte gör det. I en perfekt värld skulle alla vara stolta över sin sexualitet och över hur många – eller få – partners de haft. I en perfekt värld ska man heller inte behöva låsa dörren eller vara rädd att få mobilen stulen. Men efter #metoo måste vi nog konstatera att könen på det hela taget är olika och reagerar olika, särskilt i situationer av sexuell art.
Sticks and stones may break my bones, försöker jag intala mig själv och mina barn – samtidigt som jag minns min egen hudlöshet som ung, och hur orden var nästintill dödliga vapen.
Jag minns också hur jag som tanig glasögonorm bara längtade efter att någon – vem som helst – ville se mig som sexuell varelse. Jag hade inte haft chans på den där titeln. Hade det mot förmodan hänt så skulle jag ändå reagera med förnedring och skam, för sex är intimt och privat vare sig man är kille eller tjej, och vare sig man har legat med noll eller hundra. Alltså borde killens reaktion på den där balscenen skärskådas lika mycket som jag nu skärskådar tjejens.
Skolans värld bågnar av grova tillmälen och könsord. Ungarna testar gränser och finns inga vuxna som sätter de här gränserna så förvandlas miljön till en Flugornas herre-mardröm. Snusket normaliseras och avtrubbningseffekten gör det svårt för vissa att förstå den distinkta skillnaden mellan ord och handling.
Att som nyss myndig försöka fösa bort ansvaret för sina handlingar på sin onykterhet eller inte förstå att det kan landa fel att utnämna någon till ”Årets fuckgirl” är tecken på att vuxenvärlden har missat att förmedla något grundläggande. Alla ungdomar borde ha en bonad över sängen där det står ”Du är ansvarig för dina handlingar – även när du är stupfull”. Då hade vi sluppit #metoo och domstolarna hade frigjort tid till annat. Nu får tingsrätten i stället statuera exempel.
Betydligt värre än att kallas fuckgirls är att utnämnas till ”kuddflickor”, alltså de ordningsamma tjejer som av lärarna blir satta intill klassens utåtagerande killar för att hålla efter dem när de vuxna inte förmår. Kuddflickorna borde strejka. Eller polisanmäla. För när alla delmoment fram till lagen och juridiken tycks ha kollapsat så är det väl dessvärre dit vi måste vända oss.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.