Demokrati

Från tystnadskultur till räddhetskultur

Många myter om välfärden kommer från missnöjda människor som arbetar där. Och det blev inte lättare när brukarna skulle bli kunder.
Krönika

Jag träffar ofta människor som inte vågar säga vad de tycker om sitt jobb, framför allt inte på jobbet. Inte om arbetssituation, chefer, miljö. Privat kan de säga vad som helst men de skulle aldrig öppna munnen på en kickoff, eller i ett medarbetarsamtal. De är inte bara obehagliga till mods, de är rädda. 

Det finns en allt större rädsla för att bli betraktad som obekväm, med allt vad det innebär. För på en arbetsplats finns det alltid historier att berätta, om vad som hände sanningssägarna. Allt från att de placerades på omöjliga uppgifter, över att begravas under allt mer arbete, till att faktiskt sägas upp, för verkliga eller påstådda orsaker.

Mycket av det här ligger naturligtvis i chefsrollen. Jag minns en julfest med sprit, givetvis, när en annars timid kamrat vacklade fram till en högre chef innan vi hann stoppa honom, och röt: Du är den mest inkompetenta, lataste, falskaste jävel jag träffat på! Och det tycker vi allihop!

Stämningen blev lite dämpad en stund, kan man säga. Även bland oss jobbare. Dagen efter mådde han inte särskilt bra, och på måndagen var han sjuk. Sen placerades han på ett annat ställe, väldigt långt bort.

En sån historia. 

Det är lätt att vifta bort ett sånt utbrott. Sprit och byggnadsarbetare, sånt händer, det vet väl alla, det har alltid varit så (vi lever med det ryktet). 

I grunden handlar det om att kunna påverka sitt arbete. Ju mindre möjlighet desto större frustration. Just nu hör jag mängder med desperata lärare, poliser, sjuksköterskor, hemtjänstpersonal, som formligen spyr ut sitt missnöje med jobbet. Som garvar rått åt den senaste medarbetarenkäten, som tystnar när en chef kliver in i ett annars pratsamt fikarum. Om pedagoger som drunknar i administration, om personal på förskolor som aldrig får vikarier. Som säger det privat.

Nånstans måste det ut. Under en period kunde man ösa ur sig på sociala medier, men det finns alltid nån falsk människa som för det vidare. Istället stannar det hos vänner och nära kollegor, som en tickande bomb. Till sist måste man byta jobb. Om man kan.

Överallt vet man i dag att det är lätt att betraktas som obekväm, vilket är märkligt när alla företag pratar om medarbetare och att man gör resan tillsammans. Om man håller käften, vill säga. Mycket konstruktiv kritik försvinner därför också i räddhetshålet. Kvar finns ett ”nöjdhetsindex”...

Många myter om välfärden kommer från missnöjda människor som arbetar där, tro mig. Allt från kommunalarbetarna som hängde på spaden till chefer som fick en resa till exotisk plats för att de höll budget.   

Det blev inte lättare när brukarna skulle bli kunder. Det gjorde kunderna mer krävande, fast verksamheten fick inte mer resurser, utan samtidigt skulle det sparas. Fråga vem som helst som jobbar med människor, även chefer, om de tycker de fått det bättre eller sämre på jobbet, eller om de kan tala fritt ur hjärtat till sina chefer. Kolla sen om den frågan finns med i personalenkäten. 

Om de anställda nu skulle våga svara på frågan. 

Många myter om välfärden kommer från missnöjda människor som arbetar där, tro mig. Allt från kommunalarbetarna som hängde på spaden till chefer som fick en resa till exotisk plats för att de höll budget.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.