Främlingsfientlighet

Främlingsrädsla kan bli världens undergång

När avvikande människor betraktas som en samhällsfara kan det sluta hur illa som helst. Om världen ska överleva måste vi lära oss hantera vår egen och andras främlingsrädsla.

Krönika

Hur kan välutbildade och trevliga unga människor tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna? Kan det bero på att detta parti fortfarande framstår som ”nytt”? En ung man i min bekantskapskrets anger ”flyktingvolymen” som skäl; de har blivit för många.

I dag ses dagens främlingsfientlighet som ett resultat av 2010-talets flyktingströmmar. Men i mitt eget 70-åriga liv har misstro och hat mot främlingar alltid funnits. Bevisligen fanns allt sådant också före min tid. Detta är tidlöst, även om det felaktigt brukar kopplas till någon dagsaktuell företeelse.

I Sverige har hatet mot romer, samer och judar varit utbrett i alla samhällsskikt. Judehatet är mycket äldre än nazismen. Det lever kvar trots framgångsrik integration. Judar kan inte göra någonting för att undkomma nazisternas hat.

Människor har också avskytt folk från grannbyn, grannstaden eller grannlandet. Jag tänker ofta på hur finnar i Sverige betraktades när jag växte upp: de sågs som våldsamma typer som drack och slogs. Minnet av det aktualiseras varje gång jag hör en sverigedemokrat med finskklingande namn uttala sig. De är inte få.

Kan en invandrare bli ”legitimerad svensk” genom att ansluta sig till SD och se ner på andra främlingar, på samma sätt som deras grupp blev föraktade när deras far- och morföräldrar kom hit och byggde Sveriges välstånd under rekordåren?

En av sommarens stora läsupplevelser för mig har varit Margareta Perssons ”Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna”. Hon sätter in synen på funktionshindrade i ett större sammanhang av förakt mot avvikande. Hennes mamma blev rullstolsburen genom en polioskada. Som socialdemokratisk riksdagsledamot fick hon många tillfällen att iaktta föraktets mekanismer inom det egna partiet. Hon redovisar översitteriets historiska rötter.

De nazistiska massmorden startade med en försöksverksamhet där funktionshindrade och mentalsjuka skulle utrotas. ”Barnaktion dödshjälp” inleddes hösten 1939 med dödandet av barn som dömts ut som ”icke livsdugliga”. I nästa steg innefattades ”alla vuxna med någon form av funktionsnedsättning, psykiskt sjuka och även människor som led av ärftliga sjukdomar”.

Tysklands alla patienter skulle registreras så att läkare centralt kunde avgöra vilka som skulle mördas och vilka som skulle få leva. ”Under åren 1939–1945 uppskattas att 120 000 till 200 000 människor med olika funktionshinder mördades i Tyskland”, skriver Margareta Persson.

Fientlighetens och utestängningens mekanismer kan studeras i varje skolklass. Den tycks vara en del av vår mänskliga natur, inte bara skolbarn emellan. Först 1962 innefattades romer och rörelsehindrade barn i den allmänna skolplikten i Sverige, utvecklingsstörda först 1968.

När avvikande människor betraktas som en samhällsfara kan det sluta hur illa som helst. Om världen ska överleva måste vi lära oss hantera vår egen och andras främlingsrädsla. Att det kanske kan gå har visats av all solidaritet från enskilda mot nyanlända. Lite blir det som med skogsbränderna: vid katastrofer framträder samhällets brister parallellt med människornas förmåga till godhet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.