Krönika
Könsdysfori
30 december 2019 kl 05:20

Frågetecknen kring könsdysfori kvarstår

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare i Mölnlycke

Det här är en opinionstext

Vi har nästan ingen säker kunskap alls om unga med könsdysfori, utöver att antalet som söker vård ökat enormt i alla västländer under senaste årtiondet. Den färska rapport från SBU som ska redogöra för kunskapsläget rätar inte ut många frågetecken.

Sommaren 2019 gav regeringen och socialminister Lena Hallengren ett uppdrag till Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Innan året var slut skulle SBU ta reda på kunskapsläget kring barn och unga med könsdysfori. Precis före jul kom så rapporten som borde göra oss alla ödmjuka inför det töcken av okunskap som redovisas.

Vi har nästan ingen säker kunskap alls om unga med könsdysfori, utöver att antalet som söker vård ökat enormt i alla västländer under senaste årtiondet. Men vi vet att hos majoriteten av barnen så går könsdysforin över efter puberteten.

Det finns inga vetenskapliga studier som förklarar varför fenomenet ökar; det finns inga studier som svarar på hur många av de unga som genomgår könsbyte som kommer ångra sig; det finns ingen forskning som kan säga om hormonbehandling ökar risken för cancer, hjärtsjukdom eller benskörhet. Det är till och med så illa att ”man kan inte säkert säga att könsbekräftande behandling förbättrar livskvaliteten och psykisk sjuklighet”.

I Sverige vet Storebror allt om vad du betalat i skatt, men när det kommer till medicinsk information har inte staten samma koll, delvis för att vården är outsourcad till regionerna. SBU kan inte ta reda på hur många av de unga som söker för könsdysfori som verkligen ges diagnosen transsexualism, man vet inte hur många som ges pubertetsblockerare, inte hur många som får östrogen eller testosteron och inte hur många som opereras för att få kroppen mer lik det motsatta könet.

För att med hygglig säkerhet veta om en behandling får det resultat som eftersträvas måste man göra randomiserade kontrollerade studier, där lottning ser till att behandlingsgruppen och kontrollgruppen blir jämförbara. SBU menar att ”randomiserade studier torde vara svåra att göra i första hand av etiska skäl”. Men det synes mer oetiskt att genomföra experimentell behandling som inte går att utvärdera, vilket är det som sker vid könsdysfori i dag. 

Sahlgrenskas lokala variant av SBU, HTA-centrum i Västra Götaland, kom förra året med en genomgång av forskningen kring genital kirurgi. ”Evidensläget för nyttan … är otillräckligt, medan allvarliga komplikationer troligen är vanliga … Könsbekräftande kirurgiska ingrepp behöver utföras inom ramen för forskningsprojekt för att förbättra kunskapen om nytta och risker”. Ska vi experimentera på dagens patienter måste vi i alla fall kunna dra lärdomar som kommer framtida patienter till gagn.

Socialstyrelsen har också fått nya utredningsuppdrag. Regeringen vill under våren 2020 få svar på om 15-åringar bör få operera om sina kön och ansöka om juridiskt könsbyte utan föräldrars medgivande. ”Socialstyrelsen ska beakta de synpunkter som Lagrådet i sitt yttrande lämnat i denna fråga.” Det kommer bli intressant att läsa med tanke på att lagrådsremissen blev totalt sågad.

Dåvarande ministrarna Alice Bah Kuhnke (MP) och Annika Strandhäll (S) skrev en debattartikel våren 2018 där de såg det som en självklar rättighetsfråga att ”alla som vill ha vård och behandling [ska] få det … Vi vill göra processen enklare för den som tidigt inser att den inte är född i rätt kropp”. Sedan dess har debatten blivit nyktrare. 

Medicinsk behandling av upplevd könsdysfori innebär att vården gör en frisk kropp sjuk, gör personen till en patient med livslångt vårdbehov. Att ge könskonträra hormoner och operera bort friska organ kan för vissa vara den minst dåliga vägen till ett drägligt liv – men den bör inte beträdas innan hjärnan mognat. För personer utan könsdysfori är åldersgränsen för frivillig sterilisering 25 år, det är rimligt att sätta samma åldersgräns för medicinsk behandling av transsexualism. Primum non nocere.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 30 december 2019 kl 05:20
Uppdaterad: 30 december 2019 kl 05:15

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare i Mölnlycke