Är det tidsandan som speglas i partipolitiken? I april är det 24 år sedan Centerpartiet senast gick över blockgränsen. Kontrasterna mellan den gången och nu är illustrativa. Det var i en debatt våren 1995 som Olof Johansson och Göran Persson kungjorde den i hemlighet framförhandlade uppgörelsen för en förvånad riksdag.
Göran Persson och Olof Johansson hade funnit varandra även på ett mer personligt plan. Överenskommelser dem emellan kunde träffas informellt eftersom de litade på att den andre inte skulle försöka luras när det hela skulle förankras i de respektive partierna. Att kliva in i regeringen blev inte aktuellt för Centerpartiet den gången heller. Men samarbetet mellan partierna var ändå mycket förtroligt.
För att underlätta lagarbetet kläckte Persson idén om en hybridform, liksom halvvägs in i koalitionsregerandet. Centerpartiet fick placera en politisk tjänsteman på en nyckelposition i kanslihuset. Syftet var att ge tidig insyn i centrala processer, förebygga missförstånd och få det hela att löpa smidigare. Om två parter har för uppriktig avsikt samarbeta under en längre tid har de all anledning att försöka hjälpa varandra att få behållning av samarbetet, få det att fungera och minska interna konflikter i de respektive partierna.
Det där är länge sedan. I den partikonstellation som nu vill inleda ett budgetsamarbete är stämningen en helt annan. På sin presskonferens beskrev Annie Lööf den blivande Löfven-regeringen i allt väsentligt som ett centerpartistiskt lydrike, där statsministern skulle tjäna som en politisk marionett, tvingad att genomföra rader av marknadsliberala reformer av en kaliber som inte ens regeringen Reinfeldt mäktade med under sin andra mandatperiod.
Läs också
Ändå ämnar inte Centerpartiet att ta plats i regeringen som partiet håller i sin hand. Inte heller har något djupare organisatoriskt samarbete à la 90-talsmodellen aviserats. Istället säger Centerpartiet att det tänker gå i opposition mot den regering som ska genomföra partiets politik. Logiken är inte lättbegriplig för den som står utanför den samtida partikulturen.
I skrivande stund är det fortfarande oklart om Löfven II kan tillträda. Från Vänsterpartiet råder mol tystnad. Det marknadsliberala reformpaketet skaver, men mest tycks partiet provoceras av överenskommelsens uttalande om att Vänsterpartiet ska stå utan inflytande under mandatperioden. Det är ”ett sätt att förnedra ett parti” säger exempelvis V-veteranen Stig Henriksson. Vilket han så klart har rätt i. Det är förnedrande. Och förnedring verkar ha blivit centralt i svensk politik.
Att V nu får en släng av sin egen slev kan roa sverigedemokrater. Det livar upp med ombytta roller. Men att det här otyget i svensk politik växer i omfattning är sorgligt. I den här behandlingen av Vänsterpartiet eller, som det annars brukar gälla, Sverigedemokraterna, riktas udden mot en politisk gruppering, inte mot politikens innehåll. En grupp ska kategoriskt ställas utanför den politiska processen, helt oavsett vad den har att säga.
Nej då, vi vänder oss mot Sverigedemokraterna som parti, inte mot deras väljare, är en återkommande replik. (Dags för Vänsterpartiet nu.) Pytt, som om det skulle vara möjligt att klyva hårstrået på det sättet. Att på förhand och av princip vägra att befatta sig med de valda företrädarna för en grupp är naturligtvis en grov förolämpning av gruppen som helhet och kommer inte att uppfattas på något annat sätt. Det är en tämligen universell fientlig signal, vågar jag påstå. Om bitterhet och fientlighet då jäser i breda politiska grupper som behandlas som orena (nu närmar vi oss tydligen en fjärdedel av väljarkåren) är det inte alls förvånande.
Den politiska kulturen är en av huvudorsakerna till dagens många låsningar, och ingenting tyder på att den är i avtagande.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.